En av dom saker i mitt skrivande som jag får allra mest kritik för, är min benägenhet att betona skillnaden mellan dom trogna och dom otrogna. Påståendet att ”man inte får dela upp människor i `vi och dom`”, återkommer ständigt, och frågan om tillhörighet och pluralism aktualiseras ständigt. Jag hävdar dock att en sådan indelning är en central aspekt av skrifterna. Från 1 Mosebok 12 till Uppenbarelseboken kan vi läsa om hur Gud söker att ta ut ett folk från dom andra folken, ett särskilt (”heligt”) folk som ska utgöra basen för Guds handlande med världen. Detta är till och med själva poängen med Guds berättelse! Israel sviker dock detta uppdrag, men genom Jesus och Andens gåva börjar denna Guds eviga vision (Ef 3:10-11) att förverkligas i lärlingarnas och församlingarnas liv. Överallt i dom apostoliska skrifterna kan vi nu finna undervisning och antydningar om att dom Jesus-trogna har en speciell gemenskap (ett tydligt ”vi”), en unik relation till Gud, och en framväxande alternativ livsstil. Lärlingarna blir ett ljus i mörkret och en stad på berget.

Nu är det ju så att ”vi” (kyrkligt aktiva svenskar/västerlänningar) inte upplever att detta är sant. Därför dras slutsatsen att det inte finns något ”vi och dom”. Det är inte något speciellt med Jesus-troende, mer än någon slags upplevelse eller tro långt, långt därinne. Detta är dock inte den givna slutsatsen. Det skulle också kunna vara så att Guds församling inte är liktydigt med dom kristna samfunden. Kanske är det rentav så att Sverige idag är ett i stort sett onått land, att ”vi” i själva verket inte tillhör Guds familj och att en del av oss kanske inte ens träffat en riktig lärling… Denna slutsats är dock för störande och omstörtande för att folk ens ska orka överväga den, och därför faller man hellre in i uppfattningen att alla är lika mycket syndare, ”kristna” eller ej, och att NT:s världsbild är felaktig.

Men om nu NT faktiskt bejakar en uppdelning mellan ett ”vi” och ett ”dom”, betyder det då att Jesus, Paulus o co förespråkar ökad intolerans, rasism, nazism, exklusivitet och sekterism? Jag tror inte det, av åtminstone två skäl. För det första känner jag ingen människa som inte bejakar en ”vi och dom”-uppdelning, oavsett om ”vi:et” är släkt, arbetsplats, nation, generation, klass eller något annat. Detta blev också ruskigt tydligt i debatten (tex Debatt 6 nov) om Halal-TV (del 1) och Carl Hamiltons utfall mot dom alternativ-hälsande muslimska reportrarna; Hamiltons självklara ”vi” är Sverige, och han verkar oförmögen att förstå att det finns andra ”vi:n” även för människor som bor i Sverige som ibland är viktigare. Så ingen av oss kommer undan ”vi och dom”.

För det andra menar jag att NT:s ”vi och dom” endast är en olycklig men kärleks-nödvändig parentes i berättelsen som dessutom innehåller en rad öppningar, nyanseringar och kompletteringar;

   -Allt skapat utgör ett ”vi”. Vi - växter, djur, jorden, människor – är alla stoft, materia.

   -Alla människor är ett ”vi” – vi delar uppdraget att avbilda Gud. Vi har också en gemensam historia såsom människor som levt som slavar under satan och systemet (Ef 2:1-). Att dom trogna blivit uttagna är enbart ett resultat av Guds nåd och ingripande genom Jesus och beror inte på deras egen förträfflighet eller duktighet (Ef 2-3).

   -”Vi och dom”-uppdelningen är öppen och dynamisk. Dom trognas uppdrag är att genom kärlek, gästfrihet och budskapsspridande inbjuda andra att bli en del av ”dom heliga”. ”Vi och dom” är inte till för att värna om det egna (som i tex nationalism), utan för att förmedla Guds välsignelse till andra. Församlingens ”vi” är öppet och inkluderande. Dessutom beror den troendes tillhörighet av huruvida denne håller fast vid Guds nåd. Den är inte huggen i sten.

   -Det är skillnad på ett ”vi” som i termer av makt och siffror är i minoritet, än när ”vi:et” (som i kristendomen eller Carl Hamiltons humanism) definieras av majoritetens mäktiga.

   -Skillnaden mellan ”oss” och ”dom andra” i gemenskap, livsstil och gudsrelation är inte statisk utan växer fram successivt när vi låter oss formas alltmer efter Sonens bild.

   -”Vi och dom”-uppdelningen är tillfällig. Till sist ska alla folk tillbe Gud, alla knän böjas för Jesus, och Gud bli allt i alla.

Jag bryter härmed min tre-poster-i-veckan regel för att kasta mig in i Livets Ord-debatten som på nytt är aktuell i och med Dagens artikelserie (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del7, ledare o insändare här, här).

Allting har en historia, så även nyfödda barn. Någonting har hänt innan barnet poppar ut (hoppas jag inte trampar någon övervintrad puritan på tårna). Detta gäller även Livets Ord.

Vad hände då innan 1983? Jag vill här presentera en arbetshypotes som jag hoppas ni vill diskutera tillsammans med mig. Observera att det endast rör sig om en ofärdig hypotes och att den som all historieskrivning är en kraftig förenkling utifrån ett specifikt perspektiv och med specifika syften.

Nog med brasklappar, hypotesen är följande:

Livets Ord var ingen förnyelse eller uppvaknande, utan den huvudsakliga formen för den stagnerande Jesusrörelsen.

Jag var ju inte så värst på gång i dessa tider, men det tycks som om den karismatiska väckelsen och Jesus-rörelsen i Sverige gick in i varandra och kulminerade på sjuttiotalet och början av åttiotalet. Denna rörelse samverkade (som alltid) med skeendet i samhället utanför dom kristna kretsarna. Detta resulterade bland annat i att nya nätverk, grupper och kollektiv växte fram. I dessa kretsar hyllade många värderingar såsom Jesus-centrering, enkel livsstil, miljömedvetenhet, liv i gemenskap/kollektiv, fri och spontan (karismatisk) delgivning, antimilitarism, enhet över samfundsgränser och liknande. Livets Ord däremot värderade ”tros-undervisning”, ekonomiskt överflöd, det andliga, individualism, hierarki, det rättfärdiga kriget och avskärmande från andra Jesus-troende. (Ja, jag vet att det är en förenkling.)

Nu är min fundering om det inte förvånande nog är så att många av dom som uppslukades av trosrörelsen var människor som tidigare varit berörda av Jesus-rörelsen/den karismatiska väckelsen. Detta gäller (väl?) i varierande grad ledande personer som Ulf Ekman, Linda Bergling och Sven Nilsson och det finns indikationer på att dom inte var dom enda.

Så vad var det som hände? Var Livets Ord ett uppvakande? Eller är det så att Jesus-rörelsen/den karismatiska väckelsen stelnade och tog formen tros-rörelse när glöden för en radikal Jesus-efterföljelse svalnat? Givetvis upplevde dom det inte själva så (och gör det fortfarande inte?), här var det minsann drag under galoscherna så det förslog. Men hur blir det om vi värderar det hela utifrån ett Jesus och efterföljelse-centrerat perspektiv?

Tänk om vi utvärderar Livets Ord fel om vi börjar 1983? Och om Livets Ord anno 1983- är den form som en falnad Jesus-rörelse tog, vad kan vi som (förhoppningsvis) står på randen till ett nytt Jesus-uppvaknande lära av detta?

Vad tror du? Jag är nyfiken på alla inlägg, men i synnerhet inlägg från folk som var med när det begav sig med erfarenhet av både Jesus-rörelse och tros-rörelse.

Så är det äntligen dags för Dagen att komma med en granskande artikelserie om Bjärka-fenomenet (här, här, här, här och här). Detta är på tiden! Dagen har det senaste året kritiskt granskat olika avvikande fenomen i svensk kristenhet, exempelvis Knutby, Messianska Föreningen Shalom och Karisma Center. Samtidigt har Bjärka-fenomenet vållat alltmera debatt både på Dagens debattsidor (kyrkofäder, ikoner) och i andra forum, nu senast i bloggen Aletheias katolikkritiska hållning. Jag får också känslan att en hel del gräsrotskristna har frågor om utvecklingen.

Det som blir alltmer tydligt är att utvecklingen på Bjärka inte längre kan betraktas som perifera och sporadiska förändringar. Bruket av ikoner, liturgiska kläder och rökelse och den alltmer katolsk-ortodoxa synen på nattvard och ämbeten, visar att avsikten inte är att fördjupa 1900-talets pingsttradition, utan att röra sig i en ny riktning. Bjärka förkroppsligar därmed också den rörelse mot dom katolska och ortodoxa kyrkorna som växer sig allt starkare. Man behöver (inte längre…) vara konspiratoriskt lagd för att hävda att det finns en alltmer spridd vision att knyta samtliga kyrkor och samfund till påven i Rom. Det nybildade Enhetens Vänner som understöds av ledande kristna även inom frikyrkorna, har som uttalat mål ”synlig gemenskap med biskopen i Rom”. Aletheia skriver väl om detta och pekar också på kopplingarna till Livets Ord.

Hur ska man då utvärdera Bjärkafenomenet? Personligen kan jag varken ansluta mig till Bjärkas lovsångsteam eller till dess motståndarlag. I regel ogillar jag plus- och minuslistor, men i det här fallet ska jag göra ett undantag.

+ På Bjärka har man lyckats skapa en attraktiv gemenskap bestående över tid som inbjuder människor till överlåtelse och disciplin. Här lever man ett liv som kretsar kring bön, arbete, kärleksmåltider och andra ur-messianska praktiker. Detta borde vara ett starkt och trovärdigt exempel för alla som erkänner Jesus i Sverige, och det hela står som en dom över vår förflackade andlighet och väcker längtan efter fler genuina församlingar som denna. Min uppfattning är att gemenskapen på Bjärka verkligen formar människor till bättre lärlingar och är därmed en ovärderlig del av Guds förnyade folk och en gemenskap att lära sig av. Peter är i högsta grad en del av detta och respekteras med rätta bland Jesus lärlingar.

+Bjärka-fenomenet (i sin breda betydelse) står för en längtan efter en tro som är bättre historiskt förankrad, mer gemensam och mer kroppslig. Här tycker jag att vi måste erkänna frikyrkorörelsens misslyckande. Vem är egentligen intresserad av den relativt historielösa, individualistiska och förandligade tro som frikyrkorna alltmer förfallit till sen dom blev etablerade institutioner? Här tror jag att anabaptistkramarna, dom Bjärkainspirerade och judediggarna alla har mycket gemensamt i upptäckten av det otillräckliga i vårt frikyrkliga arv. Vi behöver en tro som levs i gemenskap, som återvänder till rötterna och som är kroppslig/social/politisk.

-Bjärka-fenomenet går inte att förena med den ursprungliga friförsamlingsrörelsen. Trots försäkringar om motsatsen så är det omöjligt att få ihop rörelsen mot ”dom historiska kyrkorna” med friförsamlingsrörelsen. Det är bara att läsa vilken som helst av våra pionjärer. Avståndstagandet från dom etablerade kyrkornas korrupta praktiker (separatismen) utgör helt centrala inslag i den ursprungliga friförsamlingsrörelsen. Så också viljan att skapa församlingar som utgör alternativ både till systemet (”världen”) och maktkyrkan. Utan separatism, ingen friförsamlingsrörelse. Det är också därför anabaptister och baptister alltid har förföljts av dom etablerade kyrkorna. Bjärkakramarna borde i ärlighetens namn säga tydligt och öppet att dom tar avstånd från dessa friförsamlingsrörelsens rötter istället för att låtsas att det hela går ihop under någon slags mångfaldsinkluderande ämbetsparaply.

Det som gör att vissa idag känner att frikyrkligheten kan förenas med ”dom historiska kyrkorna”, är förstås att frikyrkorna numera själva har blivit etablerade. Man har låtit dom tendenser till nära gemenskap, Jesuscentrering, församlingsfostran, enkel livsstil, pacifism och allas delaktighet som fanns i huvudfåran av rörelsen från början, bli något perifert eller till och med helt frånvarande. Skillnaderna mellan ”dom historiska” kyrkorna och frikyrkorna är helt enkelt inte längre så stora och då frikyrkan ständigt tappar mark förlorar man självförtroende och regredierar till dom välanvända kyrkliga snuttefiltarna. Det är därför väldigt tröttande när exempelvis gammel-pingstvänner ojar sig över Halldorf, ikoner och rökelse och börjar tala om katolska kyrkan som ”skökan” (det betyder ”hora” på svenska). Frikyrkorna horar precis lika mycket med staten och kapitalet och den konstantinska utvecklingen som katolska kyrkan. För att inte säga mer.

-Bjärkakramarna är inte tillräckligt djupt förankrade i traditionen. Här vill jag vara tydlig. Peter och andra likasinnades läsning av kyrkohistorien framstår för mig som djupt okunnig och/eller vinklad. Det räcker med att läsa vilket akademiskt kyrkohistoriskt verk som helst för att upptäcka att ”den odelade kyrkan” är en fabrikation, ett tankespöke. Så fort kyrkan institutionaliserades med början i Ignatius hierarkiska teologi, så fordrade detta ett ständigt exkluderande av heretiska grupper (ebioniter, montanister, donatister, waldensare, anabaptister osv) med allt våldsammare medel. När man ansluter sig till historieskrivningen med ”en odelad kyrka” så stödjer man därmed uteslutandet av mängder av lärlingar till Jesus från den messianska gemenskapen. Den delade kyrkan är inte ett fenomen som uppkommer på 1000-talet.

Peter framstår dessutom som djupt omedveten om dom radikala nyheter som gradvis introducerats i ”kyrkans” tradition, inte minst förändringen under 300-talet (läs mer under Alternativ kyrkohistoria) när ”de kristna” går från att vara en förföljd minoritet till att bli en mäktig och våldsam institution förenad med staten. Jag har verkligen en djup respekt för Peter och ser honom som en bror i Messias, men han läser kyrkohistorien med den förutfattade meningen att det finns en (mer eller mindre) enhetlig kyrka och tradition. Det är också därför han inte kan se hur nytestamentliga praktiker såsom dop, sabbatsfirande, Herrens måltid, gudstjänstformer, öppenheten för Anden, församlingsfostran, byggandet av kyrkor, ämbetssynen och teologin förändrats radikalt över tid.

Sammanfattningsvis. Längtan efter en tro som är mer historisk, mer gemensam och mer kroppslig kommer från Anden. Bjärka-fenomenet är, som jag uppfattar det, ett uttryck för denna Andens rörelse och har sin vackraste manifestation i Bjärkas kommunitet. Samtidigt tror jag att Anden inte vill att vi ska slå ned våra pålar i den konstantinska kristendomsformen. Vi behöver söka oss djupare och längre ned i traditionens mylla, ända ner till den apostoliska undervisningen och berättelserna om Jesus. Vurmandet för dom katolska och ortodoxa kyrkorna med dess förvridna strukturer och praktiker är därför djupt problematiskt och en satanisk frestelse för Jesus lärlingar. Med den messianska traditionens tidigaste skrifter i ryggen måste vi gå framtiden till mötes, beredda att göra upp med alla dom aspekter av historien som innebär en förvanskning av detta vårt gemensamma ursprung. Må Gud förbarma sig över oss och hjälpa oss alla.

(Uppdatering 30/1, 12:24+14:55, 07:36, 31/1, 09:54, 1/2, 06:06, 5/2. Läs också i Dagen idag om australiensiska katoliker och anglikaner i nytt avtal och Aletheias och All I Wants inlägg i frågorna samt Kolportören förstås. Läs också del två, tre och fyra (och här och här och här och här) i Dagens serie.)

Livet är en helhet. Idag kan man nog knappast skaka fram en enda person som förnekar "helhetssynen". Att säga att livet eller människan är en helhet är ungefär lika upplysande som att säga att det är dumt att vara elakt och bra att vara god. Icke desto mindre är det sant. På åttiotalet pratade man i trosrörelsen om Guds välsignelse "på livets alla områden". Som om livet skulle vara indelat i en mängd olika autonoma bitar. Nej, både verkligheten, människan och livet är en helhet som inte kan hackas upp i fristående delar. Ytterst har detta förstås sitt upphov i att allting vi ser har en enda, odelad Upphovsperson, Skaparen, Jahve.

Denna helhetssyn är anledningen till att jag proppsar på en radikal reformation, en reformation som är fullödig. Vi kan inte få en reformation som återställer saker till dessa ursprungliga perfekta tillstånd, för något sådant tillstånd har aldrig existerat. Jag tror faktiskt inte Gud ens är speciellt intresserad av perfektion, Gud är istället en dynamisk Gud som är intresserad av ständig utveckling. Därför kan vi inte få en perfekt reformation, men vi kan få en reformation som går på djupet, och som inte stannar för tidigt, en reformation på bredden. Om den tidiga Jesus-rörelsen verkligen blivit utsatt för den genomgripande korruption som jag menat,  då bör vi också misstänka att denna korruption, detta "kyrkans fall", har påverkat (mer eller mindre?) alla aspekter av kyrkans liv.

Jag vill därför föreslå att vi tittar på församlingen med hjälp av tre perspektiv. Det följande handlar inte om tre områden som man kan skilja från varandra, istället rör det sig om tre aspekter av samma sak. Vill vi reformera kyrkan på allvar, då tror jag att vi behöver se behovet av reformation i hela denna bredd:

-Församlingens strukturer/praktiker. Dom församlingar vi tillhör är uppbyggda kring gemensamma handlingar och strukturer som gör dessa grupper till vad dom är. Jag menar att dessa strukturer i dom flesta fall behöver reformeras på djupet. I denna fråga står jag den internationella husförsamlingsrörelsen nära. Här betonar man det undervisande samtalet (istället för predikan), gemenskapsmåltiden (istället för nattvard/liturgi), samlingar i hemmen (istället för kyrkor), församlingen som en familj (istället för religiös institution), avståndstagandet från hierarki, beslutsfattande genom konsensus och liknande. 

-Församlingens teologi. Vilken undervisning ges i våra församlingar? Jag menar att vi även här behöver en reformation. Vi behöver exempelvis ett fokus på människan Jesus (istället för på något "andligt" eller en mystisk treenighetsteologi), på hans exempel och undervisning (istället för på "frälsning"), på skrifterna som en berättelse om Abraham, Mose, Israel, Jesus och församlingen (istället för en samling sanningar och principer), på det ursprungliga judiska sammanhanget och på Guds jordiska och politiska rike (istället för på himlen efter döden). Här står jag nära Emerging Church-rörelsen.

-Församlingens livsstil. Vårt sätt att leva skiljer sig drastiskt från dom tidiga kristna. Givetvis fanns det mycket sjuka grejer då också, och givetvis var det många som syndade mycket i församlingarna. Men det fanns samtidigt ett generellt mönster och en process mot större Kristus-likhet som i dom flesta kristna sammanhang idag lyser med sin frånvaro. Jag tror att vi på nytt behöver bli radikal-pacifister, leva enkelt, närma oss andra människor i djup överlåtelse, fred och försoning och be om Andens frukt i våra gemenskaper. Vi behöver omvända oss och lämna världen genom dopet och vi behöver lära oss att tillrättavisa varandra och förlåta varandra. Och så vidare. Här står jag nära den anabaptistiska traditionen (och klosterrörelsen!).

Jag tror att vi behöver en radikal-reformation, en reformation som förändrar både praktiker/strukturer, teologi/undervisning och livsstil och för oss närmare Jesus exempel och apostlarnas vision. Vi behöver därför lyssna både på husförsamlingsrörelsen, på Emerging Church och på ny-anabaptisterna.

Har jag fel? Kanske är det bara en av dessa aspekter som är viktig? Eller kanske är det bara ett perspektiv som behöver betonas, så faller det andra på plats efter hand? Elller är det fel på frågan? Vad tror du?

Jag brukar numera vara den första att vända mig emot hänvisningar till Traditionen och Kyrkan. Jag har nämligen blivit övertygad om att dessa saker enbart är tankespöken som tjänar till att utesluta kristna företeelser som inte är önskvärda. Det enda vi har i historien är ”traditioner” och ”kyrkor”. Det finns ingen enhetlig Tradition eller Kyrka.

Men nu är inte detta hela sanningen. Det är ju nämligen så att kristna sammanhang, från Romersk-katolska kyrkan till trosrörelsen, uppvisar förvånansvärt mycket gemensamma drag. Det finns ett system av återkommande kännetecken. Låt oss kalla detta system för ”kristendom”.

Inför skrivandet av den här texten så kom jag på tretton kännetecken som är häpnadsväckande allmängiltiga för alla möjliga varianter av kristendom. Fler finns och dom jag nämner skulle kunna rubriceras och delas in på andra sätt, men här kommer dom ändå (varning: beskrivningen är vinklad från mitt kristendomskritiska perspektiv!):

1) Hierarki: En liten klick i församlingen, med en ledare i toppen, har mer eller mindre monopol på ordet, på beslutsfattandet, på rättigheten att föra församlingens talan, på handhavandet av Herrens måltid, dop, gudstjänstplanering och liknande.

2) Gudstjänst/nattvard: Centralt i det kristna livet är gemensamma handlingar som genom plats, tid och former är skiljda från vardagslivet. Som ett exempel på detta kan nämnas Herrens måltid, som kretsar kring en mycket liten bit bröd och en mycket liten bit vin eller druvsaft.

3) Kyrkor: Församlingarna äger en högt värderad byggnad som är invigd åt särskilda, heliga ändamål.

4) Distans till det judiska: Kristendomen uppfattas som något som har ersatt judendomen och dom kristna har övertagit judarnas kallelse som Guds folk.

5) Distans mellan medlemmarna: Att vara kristen kräver inte att man lever i nära, försonade relationer med varandra, eller att man tar Matt 18:15- på allvar.

6) Trosbekännelser: Det anses som avgörande att man skriver under på treenighetsläran och/eller andra trosbekännelser än dom nytestamentliga.

7) Dopslarv: Människor döps utan att någon tydlig omvändelse till Messias är nödvändig.

8) Stats-allians: Församlingen lever i (olika grad av) harmoni med staten och dom världsliga makterna.

9) Fruktbarhetsritualer: Församlingen praktiserar vigslar, barndop och liknande ritualer som för in dom aspekter av livet som har med sexualiteten att göra i församlingens mitt.

10) Konstantinska kristna högtider: Man firar kristna (icke-judiska) högtider (söndag, jul osv) som vuxit fram i samband med konstantiniseringen av kristendomen.

11) Våldsacceptans: Våld anses som den bästa vägen att gå för åtminstone vissa kristna i vissa situationer.

12) Rikedomsacceptans: Att vissa kristna är rika accepteras utan att aktivt motarbetas, trots att man har syskon som svälter.

13) Himlen efter döden: När människan dör så kommer hon (om hon skött sig eller trott tillräckligt) till himlen. Man har ingen aktiv förväntan på gudsrikets framtida upprättande på jorden.

Sådan är kristendomen. Tänk på i stort sett vilken församling du vill och du kommer att hitta samtliga dessa kännetecken! Lägg märke till att det räcker med att som grupp avvika tydligt på endast en av punkterna för att man verkligen ska sticka ut och riskera att dra på sig sekt-anklagelsen. Att kristendomssystemet är så likartat gör förstås också att även sinsemellan mycket olika kyrkor och samfund efter hand kommer att dras till varandra (också här).

Vad är problemet? Jo, dom flesta forskare tycks överens om att den tidiga Jesus-rörelsen inte uppvisade några eller åtminstone väldigt få av dessa drag. Och det är väl uppenbart (?) att det inte är självklart att läsa skrifterna som om dom tydligt bekräftar alla dessa 13 drag. Man skulle ju åtminstone teoretiskt istället kunna komma till slutsatsen att 1) alla är viktiga och ska vara unikt delaktiga 2) församlingen är en vardagsnära gemenskap och Herrens måltid en riktig måltid 3) man bör mötas typ i hemmen 4) dom Kristus-trogna har inympats i Israel 5) församlingen är en familj som måste leva i försoning 6) det räcker med att erkänna att Jesus är herre och följa honom i praktiken osv.

Kristendomen är ett system. Detta system har en hel drös kännetecken som återkommer överallt dit kristendomen exporteras. Samtidigt skiljer dessa kännetecken kristendomen från den tidiga Jesusrörelsen. Hur ska detta förklaras? Är det bra eller dåligt? Är det Anden eller Avfallet?

Shoot! Olika perspektiv välkomna!

DET ANDRA FALLET - STORYN OM MESSIAS-PRAKTIKERNAS PERVERSION (JB 67)

Varning: Detta är ett ovanligt Jesusbrev. Texten är betydligt längre än vanligt och kanske mer svårtuggad än normalt. Jag rekommenderar alla att läsa det, men i så fall när man har möjlighet att avsätta en halvtimme eller så till detta. Framför allt är den till för dom som önskar fördjupning i dessa frågor eller inte förstår bakgrunden till min kyrkokritik.

PS: Om Gud vill och vi får leva så kommer brev 70 att bli det sista Jesusbrevet, åtminstone för tillfället. Tre kvar efter detta, således.

--------------------------------------------------------------

INTRODUKTION

År 380 blir kristendomen upphöjd som den enda tillåtna religionen i Romarriket. Det blir nu en nödvändighet att organisera våldsamma förföljelser mot dom som vägrar böja sig för denna kristendom. Detta drabbar även människor och grupper som i och för sig följer Jesus och tillhör Guds familj och folk, men som i vissa stycken avviker från den ”Katolska” kyrkans undervisning och livsstil. Dom praktiker och församlingar som skulle hjälpa gudsfolket att gå korsets väg har nu förenats och förändrats till en korsfästande maktapparat som söver dom trogna och stimulerar nya Messias-avrättningar. Att vara kristen innebär nu ett stödjande av den rådande ordningen och inte en gemensam, alternativ, Jesuscentrerad livsstil i väntan på det kommande gudsriket. Guds befriande församling har fallit sönder och blivit förtryckande Kyrka och Kristendom och än idag lever vi med konsekvenserna av denna urspårning.

Nyligen påpekade en god vän för mig att denna tanke på ett ”kyrkans fall” är en tolkningsnyckel till hela min undervisning, och att jag därför borde förtydliga vad jag menar. Alla tror vi på ett fall, men finns det verkligen två och hur ser i så fall berättelsen om kyrkans fall ut, tyckte min vän. Jag tror att han har rätt. Om det inte finns något tydlig urspårning hos kyrkan som går att återberätta på ett hyfsat trovärdigt sätt, då faller mycket av min undervisning platt till marken tillsammans med grunden för många radikal-reformatoriska rörelser. Men ett ganska typiskt drag i radikal-reformatoriska rörelser är att man faktiskt har skrivit om historien underifrån. Ibland anklagas radikala grupper för att vara ”a-historiska”, men detta är en a-historisk anklagelse. För många reformatoriska rörelser har det varit livsnödvändigt att noggrant granska historien för att spåra Guds andes verksamhet. Den etablerade kyrkan däremot, har inte lika tydligt behövt stå till svars för a-historiska tankegångar om succession eller ”den odelade kyrkan”. Bara för att nämna några exempel så har alternativ historieskrivning producerats av radikal-reformatoriska rörelser såsom waldensarna, anabaptisterna, baptister, brethren mfl. I Sverige är ett exempel på detta CG Hjelms ”Den troende och döpta församlingen genom två årtusenden” eller fribaptisternas ”Något om baptismens historia”. Alla dessa rörelser och personer har sina egna betoningar och deras historieskrivning varierar, men samtidigt återkommer ofta samma personer och grupper i berättelsen.

Som jag uppfattar det så har Jesus och apostlarna gett oss ett antal praktiker, handlingar med ett visst syfte som messianerna utför när dom samlas. Dessa praktiker är centrala eftersom Guds folk endast är ett ”ljus i världen” och ”Messias kropp” tillsammans och inte var och en på egen hand. I primär mening är vi Guds församling bara när vi (för)samlas och gör Jesus-grejer ihop. Andeinspirerade praktiker är därför det som håller samman och skapar genuina församlingar. Dessutom fungerar praktikerna formerande - det är genom att tillsammans praktisera Jesus budskap på ett konkret sätt som vi blir mer lika honom. Vi är ju lärlingar, praktikanter, och kan inte bli skickliga i efterföljelse på annat sätt än att öva och träna oss. Men vi lever i ett korrupt system som utövar sitt inflytande även på dessa praktiker. Både Jesus och apostlarna varnar för kommande avfall från den ursprungliga vägen (Mt 24-25, 2 Tim 3, 2 Thess 2, 1 Joh 2, Upp 2-3 mfl). Som jag ser det kan vi se detta fullbordat i den ”katolska” kyrkan, som organisation betraktad, i slutet på 300-talet efter Messias.

Men hur kunde detta hända? Det är ohållbart att betrakta kyrkans fall på 300-talet som en blixt från klar himmel. Istället är det en process där dom messianska praktikerna successivt spårat ur och till sist i flera fall blivit raka motsatsen till den apostoliska visionen. Bland baptister har det varit vanligt att beskriva hur dopet och församlingsfostran hamnade snett. Som jag ser det så förvanskades dopet från att från början ha varit en övergångshandling från icke-troende till lojal efterföljare av Jesus, till att bli en ritual som uppfattas förmedla frälsning till kandidaten oberoende av tro och omvändelse (någon gång efter 200). Det fostrande försoningssamtal som Paulus och Jesus drar upp riktlinjerna för i Matt 18:15-33 och 1 Kor 5 urartar å sin sida efterhand till en lag-centrerad kontrollmekanism (ca 200) som till sist helt upphör eller utövas med hjälp av svärdet (ca 400). Samtidigt tillhör inte dopet och försoningssamtalet dom praktiker i urkyrkan som jag studerat mest, och därför tänker jag här rikta uppmärksamheten mot några andra praktiker. Utöver dessa är jag övertygad om att man skulle kunna göra ett liknande studium utifrån andra praktiker och deras förvanskning, såsom exempelvis egendomsgemenskap/ekonomisk utjämning (-mammonism), fasta (-självplågning), bön (-mångordigt och hycklande substitut för lydnad), sabbatsfirande (-söndagslagen) och så vidare. Vi skulle också kunna betrakta utvecklingen utifrån hur undervisningen förändrades, till exempel från att betrakta livet med Jesus som en väg att vandra till en tidlös lag att lyda. Det skulle också vara möjligt att granska förändringar i livsstil under den aktuella perioden och konstatera att bruket av våld, sex, makt och pengar alltmer imiterar omgivningens agerande samtidigt som Andens frukt (Gal 5) alltmer lyser med sin frånvaro i församlingarnas gemensamma liv.

Mitt mål har varit att berätta denna story med hjälp av historisk information som inte är hemlig eller svåråtkomlig utan relativt oomtvistad och möjlig att granska enkelt genom att läsa några standardverk i kyrkohistoria. Jag tycker man ska dra öronen åt sig när någon bygger sin undervisning och livsstil på källmaterial som är mycket omtvistat, bara tillgängligt för ett fåtal utvalda, eller som inte kan tolkas utan speciella, svåråtkomliga insikter.

Jag gör inte anspråk på annat än att denna text är en skiss som kan behöva revideras och kompletteras i sina detaljer. Samtidigt är det min övertygelse att dom stora dragen är korrekta. Hur jag mer i detalj ser på dom praktiker som berörs redogörs för i tidigare Jesusbrev (kolla i Jesusbrevens innehållsförteckning på bloggen, www.alternativ.info.se). Dom årtal som anges ska uppfattas som mycket grovt ungefärliga, jag är tex medveten om att processerna varierar från plats till plats. Ytterligare kommentarer och hänvisningar till källor finns efter huvudtexten.

1. FRÅN FÖRSAMLINGSÄLDSTE TILL BISKOPS- OCH PÅVEKYRKA (ca 100-)

Min uppfattning är att den första praktik som spårade ur och samtidigt blev en milstolpe på vägen mot kyrkans fall, var tillsynsfunktionen/äldsterollen. Det är denna förändring som gjort att en förkrossande majoritet av alla Jesus-bekännare fortfarande befinner sig i församlingar som i praxis och ofta med teologiskt argumentation som stöd, är uppdelade i två klasser -lekmän/vanliga/följare å ena sidan och proffs/präster/pastorer/ledare å andra sidan. Om man betraktar kyrkans historia så tycks det som om det är denna praktik som varit svårast att reformera. Äldstetjänstens urballning är också extra allvarlig eftersom det är denna som gör det möjligt att etablera kyrkan som en massiv, universell organisation som i sin helhet genomsyras av avfallet. Om församlingarna hade fortsatt vara självstyrande så kanske vi bara fått en rad lokala fall med mer mångfaldig prägel (jämför Upp 2-3) och därmed ett avfall med mer begränsad omfattning.

I dom apostoliska skrifterna verkar tillsynsfunktionen vara en icke beslutsfattande roll som utövas av en grupp människor med erkänt föredömlig karaktär i en specifik församling. Allt detta kommer från början av 100-talet att successivt förändras. Tillsynspersonen blir först en enstaka person istället för att vara en grupp. ”Äldste” (presbyteros) skiljs från biskopen (episkopos) och biskopen blir överordnad. I nya förbundets skrifter däremot är presbyteros och episkopos olika beskrivningar av samma grupp. Efter hand får också biskopen inflytande över flera församlingar i en stad och biskoparna börjar att sammanbindas på ett sätt som skapar en hierarki som står bortanför den lokala församlingens inflytande. Alltmer kommer biskoparna att uppfattas som Guds representanter med en roll av medlarskap mellan Gud och människor. Detta leder också ofrånkomligt till uppfattningen att det egentligen inte finns någon räddning utanför den enda sanna kyrkan – den som biskoparna representerar. Denna tanke antyds av Iraeneus och Ignatius men blir riktigt tydlig först i och med Cyprianus (”utanför kyrkan ingen frälsning”). Så småningom får också biskopen i Rom en överordnad ställning som utvecklar sig till påvedömet. Ytterligare en förändring är att ”ämbetet” kommer att skiljas från ämbetsbärarens karaktär (striden med donatisterna och andra från sent 200-tal) så att ämbetsbärarens handlingar uppfattas förmedla gudomlig nåd och kraft även om ämbetsbäraren själv skulle visa sig vara en icke-troende. En naturlig följd av den framväxande maktstrukturen är också att beslutsfattandet hamnar mindre i händerna på den församlade gemenskapen och mer i händerna på hierarkin. Efter Konstantin (nedan) blir klyftan mellan prästerskap och lekmän allt djupare och får sin definitiva utformning och det blir allt svårare att se någon skillnad på ledarskap bland dom troende och i världen.

Att fokuset hamnar på (den manliga) hierarkin gör förstås också att dom vanliga efterföljarna passiveras. Därför slocknar också alltmer den färgsprakande mångfalden i dom roller som Anden delade ut i den tidiga messianska rörelsen. I Nya Testamentet beskrivs församlingar där alla syskon har fått en specifik roll av Anden, där alla bidrar på samlingarna, där alla har del av Jesus tjänst som kung, präst och profet och representerar gudsriket och där alla deltar i beslutsfattandet. Allt detta avtar i och med den framväxande maktstrukturen. Även om profetior, exorcism och helande förekommer ytterligare några hundra år så avtar detta tydligt från början av 100-talet och antalet personer med en tydlig roll och uppgift i församlingarna minskar drastiskt. En av dom tidigaste radikal-reformatoriska rörelserna är därför montanisterna som från slutet av 100-talet upplivar Andens gåvor, kvinnornas bidrag och tron på ett kommande, jordiskt gudsrike.

2. FRÅN MÅLTID TILL MÄSSA (ca 120-)

Ytterligare en praktik som tidigt perverteras med dramatiska konsekvenser, är Herrens måltid. Jesus åt tillsammans med sina lärlingar och uppmuntrar dessa att fortsätta göra detta till hans minne efter hans död. Denna gemensamma måltid till Jesus minne i väntan på hans återkomst och bröllopsmåltiden i det kommande riket, blev uppfyllelsen av det mosaiska påskfirandet. I Apostlagärningarna och 1 Kor kan vi läsa om hur den messianska gemenskapsmåltiden var oerhört central för den nya gudsfamiljen, och i andra brev (tex Gal, Rom) kan vi läsa om hur central frågan om måltidsgemenskap var bland dom första lärlingarna. Den tidiga skriften Didaché beskriver praktiserandet av denna måltid, och orden ”efter att ha blivit fyllda” visar att det rör sig om en riktig måltid. Även Ignatius brev verkar likställa Herrens måltid med agape-(=kärleks-)måltiden (brevet till Smyrna) och så är också fallet med den bithynske ståthållarens Plinius brev till den romerska kejsaren Trajanus. Här beskrivs hur dom kristna samlas för en måltid bestående av vanlig mat (och inte offrade barn eller liknande, som man anklagades för). Men i senare texter, tex hos Tertullianus, kan vi se hur agape-måltiden skiljts från tack-sägandet (eucharistin), och en del kyrkohistoriker menar att anledningen är hotet om förföljelse. En ritualiserad måltid är helt enkelt enklare att få till stånd i hemlighet än en gemenskapsmåltid. Paulus verkar mena att det är ätandet av brödet (basfödan) och vinet (drycken) i gemenskapsmåltiden som gör församlingen till Messias kropp. Förhållandet, överlåtelsen och kärleken mellan dom trogna som samlas är det som gör Herrens måltid till Herrens måltid, mer än vilka ord som uttalas eller exakt vad man gör med brödet och vinet. Men ju mer ritualiserad måltiden blir och ju mindre käk som ingår, desto mer kommer fokus att hamna på brödet och vinet och desto mindre handlar det om en familj som äter tillsammans i kärleksfull gemenskap. Brödet och vinet kommer att uppfattas inneha magisk kraft och det hela kulminerar i transsubstantiationsläran, tanken att brödet och vinet förvandlas till Kristus kropp och blod. Det magiska brödet som Messias kropp har ersatt gemenskapen/församlingen som Messias kropp.

Följden av den här utvecklingen är att den kristna tron blir alltmer individcentrerad ”religion” som förvaltas av en speciellt utvald hierarki. Prästen frambär i eucharistin Kristi Kropp som ett offer till Gud – detta blir den sanna gudstjänsten. Gemenskap av människor som frambär hela sin alternativa livsföring som ett offer till Gud hamnar däremot i skymundan (Rom 12:1-2+3-). Allt mindre kommer tron att handla om en gemensam, egalitär och alternativ vardagsefterföljelse. Det heliga skiljs från vardagen och gemenskapen och gudsdyrkan kommer därför att bli mer och mer privat, osynlig och ”andlig”. Den klosterrörelse som växer fram som en protest mot kyrkans förvärldsligande under 200-talet bidrar dock till viss reformation genom sitt återbetonande av ett liv i vardaglig gemenskap och efterföljelse.

3. FRÅN GUDSRIKESUNDERVISNING TILL TREENIGHETSTEOLOGI (ca 150-)

Dom nytestamentliga skrifterna lyfter som jag ser det fram tron på en mänsklig, jordisk Messias som en materialisering av Guds vision, budskap och vilja. Denna Messias är den som utvalts av Skaparen som härskare för det kommande, jordiska gudsriket. Han är Härskaren som besegrat döden och gett Anden till sina efterföljare. Detta gör att den tidiga messianska rörelsen levde i intensiv förväntan på det kommande gudsriket som man redan smakat på genom Messias och hans ande. I väntan på detta rike hade församlingen möjlighet att redan nu leva ut Guds vilja och sträva efter det kommande gudsrikets principer. Fokus låg därför på en efterföljelse som var gemensam och praktisk och som var en utveckling av det judiska sättet att leva och tänka. Bergspredikan var central och uppfattades som levbar och normativ. Rörelsen runt Jesus är en inomjudisk företeelse som uppfattar sig själv som det förnyade gudsfolket, den trogna kvarlevan i Israel, som revolutionerats genom att ha tagit emot Anden från Guds kommande rike. Den tidigare dolda hemligheten i Guds vision var samtidigt att genom Messias öppna upp Guds folk även för hedningar (Ef 2-3, Rom 11).

Men när apostlarna dött, allt fler hedningar blivit en del av gudsfolket och trycket från den hellenistiska kulturen mot dom kristna ökade, lockades den messianska rörelsen alltmer att anpassa sitt budskap efter den grekiska filosofin och att försvara sig mot gnostiska vilseledare med filosofins redskap. Den praktiska, judiskt färgade efterföljelsen av Messias och förväntan på det kommande gudsrikets känns inte längre tillräckligt lockande. Justinus Martyren, filosof och omvänd i mitten av 100-talet, är kanske den som förkroppsligar den här utvecklingen tydligare än någon annan genom att han fortsätter att uppträda som filosof efter sin omvändelse och samtidigt uppfattar den kristna tron som uppfyllelsen av dom grekiska filosofernas tankegångar. Barnabas-brevet illustrerar också tydligt hur en rörelse som följde en judisk Messias kunde utveckla sig i anti-semitisk riktning, något som blir ännu tydligare i judehatet hos kyrkofäder som Johannes Chrysostomos (300-talet) och Martin Luther.

Den här utvecklingen mot en upptagenhet med grekisk filosofi kommer att ha en rad destruktiva konsekvenser. Istället för att fokusera på evangeliernas Jesus blir man upptagen med den evige Sonen. Istället för att det viktiga är hur man lever sitt liv så blir det avgörande att man tänker rätt. Istället för att erkänna en judisk, gudomliggjord rabbi som världens ledare så blir kyrkan spridaren av en antijudisk religion. Bergspredikan omtolkas och kyrkan behöver utveckla en teologi för det faktum att dom flesta kristna inte i praktiken följer Jesus undervisning. En kulmen blir den Athanasianska trosbekännelsen som tydliggör att de sanna kristna är dom som tänker rätt om dom eviga relationerna i den treenige guden och naturerna i Jesus, och inte dom som följer Jesus i praktiken. Även idag verkar en förkrossande majoritet av kristendomens ledande representanter leva kvar i uppfattningen att det är viktigare att intellektuellt hålla med om 3-400-talens treenighetslära än att erkänna Jesus som ledare och i praktiken följa hans undervisning.

4. FRÅN FAMILJ TILL TEMPEL (ca 240-)

I nya förbundets skrifter beskrivs ofta Guds folk som Guds nya familj eller Guds hushåll. Efterföljarna är ”syskon” och lever i en gemenskap som delar på allt (Apg 2-5). Detta tog sig inte minst uttryck i att hemmen, tillsammans med dom traditionellt judiska samlingsplatserna, var den naturliga mötesplatsen för dom troende. Alla dom tidiga församlingarna var husförsamlingar, och detta är troligen fallet ända till långt in på 200-talet. Först i och med Konstantin blir kyrkobyggandet allmänt. Inte heller här kommer utveckling abrupt, något som kan förklara varför vi inte känner till några större strider om detta. Det börjar troligen med att man av praktiska skäl avskiljer en del av huset som samlingsplats. Eftersom Herrens måltid – gemenskapsmåltiden nu blivit nattvard så är det ju inte längre självklart att samlas runt matbordet. Och när väl denna förändring är införd är det tillsammans med den vidare utvecklingen naturligt att fortsätta skilja på gudstjänst och vardag till dess att man på 300-talet får ett växande antal regelrätta tempelliknande kyrkobyggnader. I praktiken blir konsekvensen förstås att dom flesta nu uppfattar en byggnad som det tempel i vilket Gud bor, istället för att betrakta den messianska gemenskapen som Guds hus.

Förutom att församlingen genom kyrkobyggandet ännu mer förvandlas från familjeliknande vardagsgemenskap till religion, så leder också denna utveckling till att man släpper Jesus undervisning om egendom och ägande. Att samla skatter på jorden (i form av tex kyrkobyggnader) blir nu kyrkans stora passion. Att samla skatter i himlen och söka ekonomisk utjämning och rättvisa blir betydligt mindre intressant. Om någon förnekar detta så rekommenderar jag ett besök i Petruskyrkan i Rom. Eller i Willow Creek… Detta gör förstås också att det blir mindre problematiskt för enskilda kristna att vara rika, även om i stort sett alla ledande kristna fram till 400-talet hade en Jesus-centrerad och radikal undervisning om Mammon.

5. FRÅN ALTERNATIVSAMHÄLLE TILL FÖRFÖLJELSEMAKT (ca 313-)

Den tidiga messianska rörelsens levde under korset, ständigt hotad av trakasserier och förföljelser av den religiösa och politiska makten. Detta var ju också vad mästaren utlovat och själv exemplifierat. Att styra över omvärlden med vålds-, makt- och tvångsmedel var inte ens en frestelse, med undantag av frestelsen till revolution. Initialt stod konflikten primärt med det judiska etablissemanget, men efter några decenniers tillväxt och spridning av rörelsen så blir romarrikets angrepp på messianerna alltmer frekventa. Det mesta tyder dock på att dom förföljelser som förekom under dom första seklerna var av relativt lokal karaktär. Trajanus hade förklarat att dom kristnas aktiviteter var illegala, men samtidigt skulle man inte bränna för mycket krut på att leta fram dom ur sina hålor. Men steg för steg förändras dom trognas ställning i samhället i takt med att man anpassar sig till den hellenistiska kulturen och att tron förvandlas från motståndsrörelse till religion. Rörelsen ökar i antal och fler lärlingar blir rika och mäktiga. Samtidigt leder detta till att makten alltmer börjar uppmärksamma rörelsen som ett hot mot hela den romerska samhällsstrukturen. Konsekvensen blir två kraftiga förföljer i mitten av 200-talet under Decius som kräver att alla kristna måste offra till gudarna, och i början av 300-talet under Diocletianus. Många kristna, även biskopar och ledare, avfaller under den här perioden eftersom den kristna tron blivit alltför bekväm, och många gudstjänstplatser och böcker konfiskeras och bränns.

Men som genom ett mirakel kommer allt att förändra sig på bara några få decennier. Genom två dekret 311 och 313 blir kristendomen accepterad som legal och privilegierad i romarriket och samtidigt upplever kejsar Konstantin en ”omvändelse” (han döps dock inte förrän på sin dödsbädd) där han, enligt legenden, ser en syn av korset under en strid. Efter detta lägger Konstantin mycket engagemang på att förbättra ställningen för dom kristna, bygga kyrkor och ge generösa gåvor och maktpositioner till prästerskapet. Konstantin ser nämligen kristendomen som en potentiellt enande kraft för romarriket. År 325 sammankallar han flera hundra biskopar till det första ekumeniska kyrkomötet i Nicea. Efter detta följer en brokig historia av kamp mellan hedendom och kristendom på 300-talet och mellan arianism (den pre-existente Sonen/Ordet som skapad) och ”ortodoxi” (den pre-existente Sonen/Ordet som oskapad). 380 avgår dom kristna definitivt med segern då kristendomen förklaras som den enda tillåtna formen av gudsdyrkan. Successivt börjar man nu använda svärdet för att omvända hedningarna, och i kampen mot dom separatistiska kristna donatisterna i nordafrika så söker man också utrota denna ”heresi” med våld, understödda av exempelvis kyrkofadern Augustinus. Gudsfolket under korsets skugga har nu blivit en korsfästande maktapparat med blodet från Messias kropp på sina händer. Detta är en tradition som fortsätter ända till dags dato via inkvisition, utrotande av anabaptister på 1500-talet och Svenska Kyrkans förföljelser av frikyrkliga på 1800-talet, till Bushs korståg i Irak. Och där denna tradition inte blommar ut i regelrätta våldsamheter så dröjer den sig kvar i attityden att alla kan förväntas följa den kristna livsstilen och att församlingen bör sträva efter världsliga maktpositioner, respekt och inflytande för att på så sätt kunna ”ta ansvar” istället för att bejaka sin uppgift som en alternativ ”stad” i samhällets marginaler.

”Alla folk, över vilka vi får ett mild och nådigt regemente, skall […] antaga den religion, som den gudomliga aposteln Petrus har predikat för romarna […] Den som lyder denna lag skall kallas en katolsk kristen, de andra åter […] skall bära kättersk läras smälek. Deras gudstjänsthus får icke kallas kyrkor, men de själva ligger under gudomligt straff, därtill även under det straff, som vi efter Guds vilja beslutar utdela.” (Theodosius edikt, citerat ur Tergel, 1973)

6. ”DEN PROSTITUERADE”? (ca 380-)

(Uppdatering den 23/4-08. I viss mån har jag reviderad denna beskrivning. Läs inlägget på denna länk:

Det som uppstod på 300-talet var en alltmer fast sammanhållen organisation, en religiös maktapparat, en ”katolsk” kyrka, sammanflätad genom ett antal perverterade praktiker, praktiker som inte längre stod under Messias ledarskap utan formats av kompromissen med dom världsliga makterna. Alla messianer (och dom var inte få!) utanför denna kyrka beskrivs nu av detta system som falska kristna. Men i själva verket är det här är en kyrka som själv på löpande band föder fram falska messianer som ignorerar Jesus undervisning, en kyrka som söver dom trogna. När kristendomen blir ett samhälleligt privilegium och till sist den enda tillåtna religionen så översvämmas kyrkan av oomvända hedningar i en sådan utsträckning att Augustinus måste utveckla en hel teologi om ”den osynliga kyrkan” eftersom han inser att den etablerade kyrkan helt accepterar otrogna i församlingarna. Nu finns inte längre någon skillnad mellan att tillhöra Guds folk och dom andra folken.

Kyrkornas historia efter detta är en lång berättelse som innehåller vågor av reformation och fördjupad korruption. Idag förföljer exempelvis i regel inte Katolska kyrkan heretiker med hjälp av våld. Samtidigt är kyrkans huvud-praktiker fortfarande perverterade varianter av den apostoliska versionen, inklusive viljan att leva i nära relation och harmoni med den världsliga makten. Och så sent som i somras publicerade Katolska kyrkan dokument som visar att hierarkin fortfarande förväntas betrakta Katolska kyrkan, den organisation som står i historisk kontinuitet med konstantinismen, som den enda sanna kyrkan.

I skrifterna finns en tradition av att beskriva Guds folk som en kvinna som Gud älskar och förlovar sig med. Denna kvinna beskrivs i tex Hesekiel (kap 23-24) och Hosea som ett folk som blivit prostituerat, och överlämnat sig till horeri med systemets makter. Samtidigt finns en tanke på en trogen kvarleva mitt i detta system (1 Kung 19). Paulus anknyter till denna tradition i 2 Kor 11 (Ef 5) och pratar om församlingen som en ren jungfru förlovad med Messias. Uppenbarelseboken å sin sida beskriver romarriket såsom ”Babylon” (Upp 17-18), även det i anknytning till GT-texter såsom Jer 50-51. Detta nybabyloniska rike beskrivs som en (lyx-)prostituerad som är dömd till undergång.

I friförsamlingstraditionen har man ofta (åtminstone sen Luther) knutit samman dessa traditioner i skrifterna och beskrivit den romersk-katolska kyrkan som en hora. Detta kan tyckas hårt och flera har uttryckt till mig att man känner sig sårade av att jag knyter an till detta språkbruk. För min del har jag dock inte kunnat avfärda friförsamlingspionjärernas uppfattning på den här punkten och säga att dom hade fel. Beskrivningen tycks alltför verklig. Synen på den etablerade kyrkan var också i många fall en helt avgörande faktor för att man skulle våga bryta sig loss och forma nya församlingar. Ett totalt avståndstagande från dessa människors tal om kyrkan som en hora betyder därför så vitt jag kan se att vi också slår undan grunden för dom fria församlingarnas existens. Inte heller kan jag se att kyrkosamfunden förändrat sig och idag utgör ett system som på ett skriftenligt sätt tränar människor i radikal efterföljd. Att den romersk-katolska kyrkan beskrivs som en hora betyder förstås inte att andra samfund automatiskt kommer undan. Tvärtom så har dom allra flesta kristna ”församlingar” efter hand kommit att knytas ihop till samfund som haft den ”katolska” kyrkan som medveten eller omedveten förebild. Den ”katolska” kyrkan har fött en i det närmaste oändlig barnaskara… Frikyrkopionjärer kunde därför prata om ”skökan och hennes döttrar”. Kyrkan har i själva verket, historiskt sett, aldrig varit den enade kyrka som en del talar om. Det enda vi har i den historiska verklighet där dom flesta av oss befinner sig, är en kyrka splittrad i en rad samfund och sekter, dom flesta förvånansvärt lika varandra i sina strukturer och konsekvenser.

Mycket av debatten om ”Kyrkan” har sitt upphov i språkförbistring. Jag använder begreppet ”kyrkan” eller ”kyrkorna” på ett sätt som jag uppfattar vara i linje med friförsamlingstraditionen. För mig innebär detta att ”kyrkan” syftar på systemet, kombinationen av perverterade praktiker eller på organisationerna. När jag talar om ”kyrkan” så syftar jag alltså inte på människorna! Människorna upprätthåller förstås det kyrkliga systemet genom sin lojalitet, men framför allt är vi lurade och förtryckta av den prostituerade och hennes hallickar. Ingen tillhör detta system i slutgiltig mening och det går att bli fri! Men många reagerar väldigt starkt på den vassa kyrkokritiken och kallar den ”sekteristisk”, ”kärlekslös” osv. Detta är också förståeligt om man ser ”Kyrkan” som ett samlingsbegrepp för alla Guds barn.(Själv tycker jag det är mer bibliskt att använda ”Guds folk” för att prata om alla troende). Kan detta förklara att vi verkar prata förbi varandra? Om jag säger att vi behöver ha ett visst avstånd till ”Kyrkan”/kyrkorna, så tror vissa att jag menar att vi bör ta avstånd från Guds folk. Och detta vore förstås något fruktansvärt! På så sätt kan jag verkligen förstå att man upprörs över min dissning av kyrkan. Men när jag pratar om ”Kyrkan”/”kyrkorna” så menar jag alltså systemet och organisationerna. För mig känns det uppenbart att vi kan och behöver prata både om människorna och om systemen/organisationerna. Dessa är förstås ihopklistrade, men jag har enormt svårt att se att systemet skulle vara exakt samma sak som människorna. Det måste väl gå att ta avstånd från en perverterad praktik utan att detta ska uppfattas som att man hatar dom människor som tar del av denna praktik? Kan man inte förkasta en organisation utan att förkasta människorna?

7 (sic). DOM RADIKALA REFORMATIONERNA

Gudsfolkets historia visar att Gud inte sällan använt den ”Katolska” kyrkan och hennes döttrar, trots hennes uppror och förtryck. Och varför skulle detta vara svårt för Gud? Gud kan ju till och med använda satan och staten, och Gud använde också Babylon och dom andra fientliga makterna för sina syften i GT. Inte heller betyder kritiken av kyrkosamfundens strukturer att man fäller en dom över enskilda människors intentioner eller deras deltagande i perverterade praktiker. Jag är övertygad om att många är ytterst välmenande. Men Gud har alltid kallat människor till uppbrott från det prostituerade systemet och Guds ande har format nya praktiker och gemenskaper som tar skrifterna på större allvar. Jag önskar att jag hade förmågan att fortsätta den här storyn genom att berätta om Antonius och Pachomius, om donatister och klostergrundare, om ebioniter och nestorianer, om paulicianer och waldensare, om Fransiskus och Wycliffe, om anabaptister och baptister, om metodister och adventister, om Jesus-rörelser och karismatiker, om Dorothy Day och Eberhard Arnold, om gråkoltar och fribaptister, om latinamerikanska baskommuniteter och kinesiska husförsamlingar. Människor som levt och dött för att skapa alternativ till det kyrkliga systemet. Men varken tiden eller min förmåga räcker till, åtminstone inte just nu.

Även om jag ibland uppmanat till bojkott, så betyder inte detta att det första eller viktigaste att göra är att säga ”nej”. Det viktigaste är att vi formar alternativa, Jesus-centrerade praktiker. Att bojkotta kyrkans praktiker är knappast till någon hjälp om man inte kan visa på alternativ. Jag har därför respekt för människor som väljer att kämpa på som pastorer eller lojala medlemmar i dom etablerade samfunden. Det finns som jag ser det många genuina efterföljare och äkta messianska praktiker både inom ”Katolska” kyrkan och hennes döttrar och utanför dessa. För mig är det en sorg att radikala grupper inom och utanför den etablerade kyrkans ramar så ofta fördömt varandra istället för att bejaka varandra. Men den äkta messianska rörelsen kommer aldrig att kunna förvandlas till ett samfund. Dom sanna efterföljarna är pilgrimer som inte har något bestående stad eller system (Hebr) i den här tiden, först i den kommande tiden väntar hon det nya Jerusalem från himlen. Och min övertygelse är att det i förlängningen är omöjligt att förena lojaliteten till den etablerade kyrkan med lojaliteten till Messias. Ingen kan tjäna två herrar.

En del vakna messianer tror att det enda vi behöver göra är att väcka människor från deras slummer så att dom tar Jesus på allvar. Jag tror inte att det räcker. Vi behöver nya praktiker som kan bli ett ljus för världen och som kan fortsätta forma oss till bättre efterföljare. Utan fräscha församlingar kommer yrvakna messianer att på nytt vaggas till sömn av det kyrkliga systemet. Vi behöver nya församlingar som har praktiker som är bättre än vad vi är när vi är utlämnade åt oss själva, församlingar som präglar våra liv i Jesus-lik riktning även när vi är tvivlande, trötta och uppgivna. Vi måste få församlingar som är en stad på berget och inte en förort i dalen eller ett förfallet kvarter. Barnet behöver en tydlig familj, det levande vattnet måste ha en behållare som inte läcker (för mycket…), kroppen måste ha ett skelett som både kan bära upp kroppen och samtidigt växa och utvecklas med organismen. Det nya vinet måste ha nya vinsäckar, som Jesus sa. Därför behöver vi en radikal reformation med nya, fria, gudsrikessökande församlingar och grupper av Jesus-efterföljare.

Min bön är att vi vågar inse att denna radikala reformation inte bör handla om att skjuta in sig på ett enda perspektiv, några få praktiker eller en viss undervisning, samtidigt som vi tar över allt annat ungefär som vi lärt oss det. Vi behöver inse att det kyrkliga systemet genomsyrat all församlingens praktik, livsstil och undervisning och därför våra egna liv. Det räcker inte med att lämna Egypten, Egyptens köttgrytor måste lämna våra hjärtan och detta kommer att ta tid. Därför är det bra om vi vågar se Andens verk i mängder av rörelser genom gudsfolkets historia. Tillsammans kan dom hjälpa oss att få en hyfsat tydligt bild av sanningen. Samtidigt behöver vi också bejaka genuina syskon i dom etablerade samfunden och se att Anden talar även till dessa. Men framför allt behöver vi Andens hjälp att våga återberätta och leva ut Guds story på ett sätt som är mer troget mot vårt ursprung och vår framtid. Genom Guds nåd är det möjligt. Innan Jesus come-back så kommer vi inte att få se gudsriket upprättat på jorden, men vi kan verkligen redan nu uppleva rikets krafter, sträva mot det och formas till församlingar som blir en inbjudande försmak av den kommande revolutionen. Världen går under utan riktiga församlingar, och utan ett alternativt gudsfolk så kommer Jesus framträdande att fortsätta uppskjutas (2 Pet 3). Förena er därför, kyrkoslavar i alla samfund! Framåt mot urförsamlingen!

Fred genom Jesus,

Jonas Lundström

Lambsens jungfrur länge warit
I qwarter på skiöckiohus,
Ther the offta illa farit
Och mist både krafft och lius.
Länge nog har skiökan rådt.
Länge nog thes wälde stådt.
Länge nog har warit blannat.
Ondt och godt så om hwartannat.

Länge nog har Gud måst tola
Se bland swinen barnen kiär
Skiökan har fått länge bola
Med alt thet, som heligt är.
Länge nog mångt menlöst barn
Blifwit kränckt af skiökans garn.
Hon har bön och sång reglerat
Öfwer gudtienst strängt regerat. (enligt denna hemsida radikal-pietistisk sång från 1700-talet)

”Fly bort från Babylonien, sätt er i säkerhet, annars drabbar straffet också er. […] En gyllene bägare var Babylon i Herrens hand, den gjorde hela världen drucken. Folken drack av vinet i den, därför blev de som galna. Plötsligt har Babylon fallit och krossats. Brist ut i klagorop över henne! Hämta balsam till hennes sår, kanske kan det läkas. Vi försökte bota Babylon, men hon kunde inte botas. Lämna henne!” (Jer 51:6-9)

”Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” (Upp 18:4)

”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen betyder fiendskap med Gud? Den som vill vara vän med världen blir fiende till Gud. Eller tror ni att det är tomma ord när skriften säger: Svartsjukt kräver Gud åt sig den ande han har låtit bo i oss? Större är dock den nåd han ger oss. Därför heter det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Gud. Stå emot djävulen och han skall fly för er. Närma er Gud och han skall närma sig er.” (Jak 4:4-8)

”Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.” (Upp 2:4-5)

”En flyktig jämförelse mellan den första församlingen och våra dagars kristenhet kan vara nog att låta oss känna, hur långt vi glidit tillbaka. Den av sanning och frid omstrålade gränslinje, som skilde de första kristna från världen, har blivit nedtrampad av en förvärldsligad krisenhet, och det är numera svårt att finna den. Förslöade och oskickliga att pröva Herrens fullkomliga vilja, frågar vi: Hur nära de dolda djupen kan vi gå! Hur mycket pengar får vi samla? Hur mycket får vi deltaga med i världens seder och bruk? Dylika frågor förekom inte den första tiden. Församlingen visste att hon var avskild från världen för att leva med Gud.

Lång och ödesdiger har den natt varit, som vaggat kristenheten till sömn. Och den ödsliga tystnaden har avbrutits då och då av ett väckelserop eller en reformators larmklocka. Men blott några få har stått upp till kamp emot nattens faror. Med gripande ömhet förnyar Herren sitt rop till församlingen: `Vakna upp, du som sover!` Nu är rätta stunden för ett allmänt uppvaknande. Och Herren vare lov, många bland Guds folk står med tända lampor och brinnande hjärtan som en enda bön: `Kom, Herre Jesus!` Men den som tror sig ha hunnit längre än Guds folk i det förflutna, han gör ett stort misstag.

Vi står delvis yrvakna i morgongryningen till ett bättre liv. De sanningar, som vi först på senare tiden börjat uppleva, är gamla erfarenheter i Guds församling. Och likväl är vi färdiga att pösa upp och förhävas över våra förmenta framsteg; vi, som inte allenast borde triumfera över synd och värld, utan även över sjukdomar och död. Ty därtill borde Guds församling ha hunnit, att hon kunde uppväcka de döda. Men därtill fordras mer av en levande Kristus i en levande tro.” /Emil Gustafsson

-----------------------------

Källor och kommentarer:

Introduktion: Ett problem för den alternativ-messianska historieskrivningen är den klena tillgången på källmaterial. Den tidiga messianska rörelsens historia baseras huvudsakligen på kyrkofädernas skrifter, Eusebios kyrkohistoria och några få referenser till Jesus-rörelsen i icke-kristna källor. Och Eusebios skrev sitt verk på 300-talet i ljuset av den kyrka som allierat sig med makten och var själv en av kejsar Konstantins mest hängivna dyrkare. För Eusebios så verkar nästan Guds story ha själva sin kulmen i 300-talets konstantinism. Det ligger också en del sanning i påståendet att kyrkan varit duktig på att bränna och utrota skrifter som uppfattats som heretiska. Detta till trots tycker jag att vi utan problem kan spåra historien om kyrkans fall i dom källor vi faktiskt har tillgång till.

Från gamlingar till påve: Denna utveckling bejakas i stort av den etablerade kyrkohistorien. Där framställs i regel detta som en nödvändig strategi för att bemöta hotet från heresin, i synnerhet gnosticismen. I viss mån är det dock omtvistat om äldstefunktionen verkligen var plural i NT – vissa forskare (tex Dibelius/Conzellmann), daterar pastoralbreven en bra bit in på 100-talet och menar därför att man kan se en hierarkisk kyrkorganisation med biskop – präst – diakon redan i NT. Som jag ser det är det möjligt att datera pastoralbreven sent (efter Paulus död), men jag tycker att man bör uppfatta dom som ”paulinska” i en hyfsat stark mening, och jag kan inte se annat än att äldstetjänsten framställs som en plural tjänst i en lokal församling i dessa brev. En del skulle också ifrågasätta mitt påstående att äldstetjänsten inte var beslutsfattande/härskande.

Jag tycker att två viktiga texter när det gäller detta är jämförelsen mellan Ignatius församlingsbrev och Klemensbreven. Även om Klemensbreven olyckligt använder liknelser från den hedniska militären och GT för att beskriva kristet ledarskap, så tycks det ändå tydligt att det är ett pluralt ledarskap som avses och att det inte handlar om att styra över dom andra. Det är också tydligt att varje troende har en tjänst/roll/gåva. Ignatius, däremot, gör allt han kan för att beskriva biskopen som en Kristus ställföreträdare som man ovillkorligen måste lyda. Hans ständiga betoning av detta pekar mot att han önskar införa en förändring i församlingarna som han tycker är för spretiga och olydiga. Ignatius martyrium bidrog till att bekräfta hans auktoritet och därmed hans undervisning i många församlingar.

Från måltid till mässa: Till skillnad från dopet har relativt lite studier gjorts som beskriver den här utvecklingen. Dom flesta baptistiska rörelser har fortsatt med en traditionell nattvard, även om man släppt fokuset på brödet och vinet och sett dessa som symboler. Relativt få grupper har vad jag vet firat Herrens måltid som en full måltid, men vi kan nog förvänta oss en tydligare omskrivning av historien allt eftersom nu alltfler nya församlingar upplivar urförsamlingens praxis. En mycket bra beskrivning av den här utvecklingen finns dock i ”Dictionary of the Later New Testament” (artikel Lord´s Supper/Love feast).

Från gudsrikesundervisning till treenighetsteologi: Vill man fördjupa sig i detta finns det olika ingångar i ämnet. Dom författare som kritiserar kyrkofädernas antisemitism har ofta en del vettigt att säga om detta, på samma sätt dom som fokuserar på förändringen i eskatologi (undervisningen om den sista tiden). Det jordiska gudsriket återfinns i texter av Iraeneus (från mitten av 100-talet) och Papias-fragmentet, men föraktas av senare författare som tex Eusebious. Helleniseringen av kristendomen beskrivs i regel i vanliga kyrkohistoriska skrifter.

Från familj till tempel: Jag rekommenderar bland annat Gehring, House Church and Mission för fördjupning. När det gäller kompromissen med Mammon så rekommenderar jag Justo Gonzalez (”Faith and Wealth”).

Från alternativsamhälle: När det gäller den här utvecklingen finns det en uppsjö med litteratur idag. Stuart Murrays Post-Christendom är bara ett exempel. Utvecklingen är känd i många sammanhang och ett otaligt antal teologer och sociologer kan beskriva den här utvecklingen. Sök exempelvis på ”Konstantinism”. Även standardverk såsom Alf Tergels ”Från Jesus till Moder Teresa” beskriver utvecklingen även om Tergels bok är en skandal när det gäller bla struktur. Mina favoritteologer på detta område är förstås John Yoder och Stanley Hauerwas.

Horan: Här finns förstås ett problem med det patriarkala språkbruket som med rätta kan uppfattas som förtryckande i vårt sammanhang. Jag är medveten om detta men har inte hittat någon bra sätt att tackla dilemmat, eftersom en mer könsneutral beskrivning av prostitutionen för med sig andra förändringar bland dom bibliska bilderna som känns oförutsägbar. Kanske är det också viktigt att betona att jag inte ser Uppenbarelseboken som en text som ”förutsäger” händelseutvecklingen på 300-talet. Uppenbarelseboken är framför allt Jesus budskap genom författaren till dom församlingar som levde i Romarriket i slutet på 100-talet. Samtidigt tror jag inte att vår värld är förändrad i grunden - Gud är densamme, motståndaren är densamme, Jesus är densamme, människor är domsamma, systemet är detsamma och så vidare, och därför tror jag att Uppenbarelsebokens språkvärld är användbar även för oss idag, mer användbar än exempelvis den moderna vetenskapens beskrivning av församlingens villkor.

Generellt sett tycker jag att det finns en guldgruva av källmaterial tillgängligt i anabaptistiska kretsar som berör den här utvecklingen. Ett av dom intressantaste nutida exemplen är Anabaptist Network, se tex denna lysande artikel http://www.anabaptistnetwork.com/node/442 om prästkläder och distinktionen präst/lekmän. Jag rekommenderar också varmt Bruderhofs (plough.com) hemsida där Eberhard Arnolds material finns online, bland annat hans översättning av mängder av material från den tidiga kyrkan (”The Early Christians”). Av mer klassisk litteratur finns tex Martyr´s Mirror nu online. Jag rekommenderar också starkt en läsning av Didaché och dom apostoliska fäderna.

Kommentera gärna! Vill du ha Jesusbrevet via epost så kan du maila danjonlun(snabel-a)hotmail com.

-----------------------------------------------------

ETTÅRSKALAS! (JB 53)

Brev 53… Jesusbrevens första år är slut. Hipp hipp. Någon slags tillbakablick kanske är på sin plats.

Kyrkan och kristendomen är korrupt och urspårad. Därför behöver vi en radikal reformation. Vi behöver återvända till Jesus, böja oss under honom, och tillsammans med andra börja praktisera ett gemensamt liv i hans spår. Med Jesus-breven har jag önskat ge mitt blygsamma hejarop till en sådan radikal-reformation, samtidigt som jag velat utsätta mina övertygelser för prövning och luttring och sporra till samtal om dessa frågor.

Under året har jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Ibland känts det som om vi är enormt få som strävar efter en radikal-reformation. Samtidigt blir den handfull kristna rörelser som påbörjat den radikal-reformatoriska resan allt tydligare (se brevet Inspirationskällor). Här finns Jesus-centrerade ny-anabaptister som betonar freds-skapande och icke-våld, ett liv i kärleksfull gemenskap, gemensamma måltider, allas delaktighet och församlingen som alternativsamhälle. Här finns också den amerikanska nyklosterrörelsen som distanserar sig från ”Imperiets ambitioner” och istället skapar radikala kommuniteter av lärlingar som i närhet till Gud och dom fattiga och marginaliserade och lever ut Jesus revolutionerande agenda. (Missa inte Shane Claibornes nyöversatta ”Den oemotståndliga revolutionen”, en av dom senaste årens mest spännande böcker.) I det radikala-reformatoriska uppvaknandet finns också messianska anarkister, civil olydnads-grupper och vissa ”teologer” och predikanter som ifrågasätter gudsfolkets allians med staten och skissar på alternativa praktiker kring församlingsliv, ägande, beslutsfattande och relationen till djuren. Den alltmer framträdande ”Emerging Church” (framväxande församling)-rörelsen drömmer om och praktiserar nya och nygamla sätt att vara församling. Vissa vågar också pröva den nedärvda synen på försoningen, treenighetsläran och dom eviga straffen.

Inga av dessa rörelser faller enkelt in under kategorier som ”liberal” eller ”konservativ”. Förhoppningsvis har dessa modernistiska begrepp spelat ut sin roll så vi snart kan sluta beskriva oss själva eller andra som ”evangelikaler” eller ”liberala”, som ”toleranta” eller ”fundamentalister”. Nej, mer spännande är den messianska tro som kommer efter (”post-”) det moderna med dess liberal-konservativ-uppdelning. Post-moderna, post-evangelikala och post-liberala messianer och grupper.

I Sverige har det känts tunnsått med kristna och församlingar av radikal-reformatoriskt snitt, även om det finns undantag. Men samtidigt växer nu på nytt en rad kristna kollektiv fram i landet och enskilda messianer väcker bortglömda livsstilsfrågor till liv igen (tex Karin Cedersjö i den nya boken ”Rätt vist – hur i hela världen ska man leva?) och söker efter alternativ. Och framför allt börjar det poppa upp alternativa forum, mötesplatser och grupper där man börjar drömma om Jesus-baserade alternativ till den etablerade kyrkligheten. En del som börjat röra sig i den nygamla riktningen har gjort det med bara vag kännedom om att det finns andra som tänker likadant, medan andra tydligare inspirerats av andra grupper. Vi är helt enkelt fler och fler som ställer samma typer av frågor och letar oss fram till liknande källsprång. Detta ger förstås hopp och gör också att jag under året känt det viktigare att bejaka min/vår delaktighet i denna framväxande, gräsrotsekumeniska alternativ-rörelse. Förhoppningsvis kommer utbytet och möjligheten att lära av varandra att öka med tiden.

För egen del så tillhör jag idag (åtminstone) tre församlingar –Mötesplatsen i Örebro, en av Mötesplatsen husförsamlingar och en alternativförsamling. Den mycket blygsamma alternativförsamlingen har vuxit fram under dom senaste fyra-fem åren och i denna praktiserar vi boendenära gemenskap, ekonomisk utjämning, gemenskapsmåltider, Messias-orienterad reflektion över livet och ansvarighet för varandras liv och messianska utveckling. Det går halvtaffligt, men vi rör oss långsamt i rätt riktning. Förhållandet mellan dessa grupper är en stor fråga, vi är två familjer i alternativförsamlingen som också tillhör samma husförsamling i Mötesplatsen, en gemenskap som tillsammans med Mötesplatsens större samlingar och relationsnätverk är mycket viktig för oss. Även andra vakna kristna brottas med frågan om hur man ska förhålla sig till församlingar man är med i. Som jag sett det hittills så är det viktigt att så långt som möjligt vårda och bejaka relationerna till människor i dom grupper man är en del av. Samtidigt ser jag friheten från Den Prostituerade (den etablerade kyrkligheten och kristendom) som ett centralt värde, och byggandet av nya, fria, radikal-reformatoriska församlingar som något av det allra viktigaste inför framtiden.

Under året har många förmanat mig för min vassa kritik av den etablerade kyrkan. Och kanske har jag mjuknat något och alltmer insett det viktiga i att ta sina rötter och det sammanhang där man finns på allvar. Att ta sitt sammanhang på allvar innebär för mig att man också bör stå tydligt för sina övertygelser istället för att (som brukligt är) dra sig undan i tystnad och skita i församlingslivet. Detta tycker jag är ett ärligare och trovärdigare förhållningssätt, även om det skapar mer öppna spänningar. För mig är det oklart om reaktionerna på min kyrkokritik beror på att jag haft alternativa tankar om nattvard, dop, församlingsfostran, teologi, sammankomster, mötesplatser och beslutsfattande, eller om det beror på att jag kritiserat dom versioner av dessa praktiker som vi har idag. Troligen är det mer det sista, men för mig hör detta ihop – jag kan omöjligt se att alla praktiker lika tydligt lever upp till Jesus och apostlarnas undervisning och exempel. Samtidigt har jag blivit mer öppen för andra sätt än bojkott när det gäller att kritisera och undvika att stödja dom urspårade praktikerna. Vissa saker som jag hade med i listan i mitt första brev har jag också undvikit att betona eftersom jag blivit mer osäker, detta gäller till exempel kritiken mot lovsång eller tankarna kring barnens plats. För mig har också helt nya frågor dessutom tillkommit, exempelvis sabbatsfrågan. Flera har också med rätta påpekat att viktiga teman underbetonas i breven – till exempel Gamla Testamentet, ”under och tecken”, bön, evangelisation, ansvaret för samhället.

En del har varit oroliga för dom teologiska omvärderingarna. Eftersom min bakgrund är pingst och evangelikalism, så upplevs det provocerande att ifrågasätta att Jesus tog Guds straff på sig eller dom eviga straffen, eller att problematisera treenighetsläran eller en ofelbarhetssyn på Bibeln. Vissa upplever det som om dessa saker utgör själva grunden för tron. Men jag skulle ändå vilja peppa till att våga ta sig an dessa frågor, helst tillsammans med andra. Att reflektera över skriften är alla troendes uppgift och vilka bilder och övertygelser vi har om korset, Gud, skriften och straffen påverkar hur vi lever våra liv. Vi behöver inte vara rädda, sanningen tål alltid att granskas. En del upprörs också över att jag ger mig på makter såsom staten, familjen, kapitalet och våldet. Men faktum är att jag tycker att jag varit relativt mild, åtminstone om man jämför med Jesus liv och undervisning. Läs evangelierna oftare är mitt tips, så kanske inte mina brev framstår som lika provokativa.

När det gäller framtiden för Jesusbreven så är jag öppen för synpunkter. Vad har du som läsare för önskemål om breven? Kommentera gärna på bloggen eller maila! Hittills har jag grovt sett följt en tydlig fyrdelad struktur, men troligen är det bara jag själv som lagt märke till denna. Eftersom en hel del kommenterar breven via mail och personliga samtal, och eftersom prenumerant-skaran ökar långsamt (cirka 120 idag), så känns det hur som helst fortfarande relevant att hålla på. Flera vill också att jag ska skriva en bok, men jag hyser vissa tveksamheter och det blir nog svårt att få ett kristet bokförlag att nappa, i synnerhet som jag inte tycker man ska ta betalt för budskapet... Det vore också roligt att undervisa mer verbalt, i Mötesplatsen har jag blivit portad från det predikantteam där jag tidigare var med och min kyrkokritik är inte alltid speciellt användbar för att öppna nya dörrar... Men om det finns några som är intresserade så kommer jag väldigt gärna och deltar i eller initierar samtal om efterföljelse och församlingsliv (bara jag får bra betalt och hotell-boende… ;).

Detta var en skur tankar om Jesusbrevens första år. Ännu har jag inga planer på att ge mig. Ett år är trots allt bara en droppe i Guds hav – kanske får vi kämpa i flera generationer (om Ledaren dröjer) innan det bryter igenom. C U.

Fred genom Jesus,

Jonas Lundström

INSPIRATIONSKÄLLOR (Brev 42)

Flera har undrat om den linje jag förespråkar i Jesus-breven är mina högst privata fantasier, eller om det finns andra som delar denna hållning. Givetvis har jag inte kommit på detta själv. Någon har sagt att en människa tänker i genomsnitt en (1) ny tanke under sin livstid, ett påstående som jag tycker verkar alltför generöst… Vi är alltid produkter av vårt sociala sammanhang – vår uppväxt, samhället, vår församling, våra erfarenheter och av det vi har läst och hört och på olika sätt drabbats av. Förutom mina egna bibelstudier är det jag undervisar om idag i mina brev i mycket en konsekvens dels av att jag snappat upp enskilda detaljer ur saker jag läst och hört och dels av möten och relationer med enskilda, specifika kristna. Dessa influenser avser jag inte att redogöra för här. Däremot finns det mer kända personer, grupper och rörelser som i sin helhet gjort ett intryck på mig. Följande är ett försök att lista ett gäng sådana grupper och personer. Samtliga dessa tycker jag i ord och praktik gestaltar en vision av det messianska livet som är betydligt mer attraktivt än något den etablerade kyrkan kan uppvisa. Ett stort dilemma är att vi i Sverige idag tycks ha en nära nog total frånvaro av tydliga grupper som liknar dessa. Genom den här redogörelsen hoppas och ber jag om att dels bidra till att min undervisning tydligare kan förstås som en del av ett sammanhang, och dels hoppas jag kunna peka ut grönbete för kurrande fårmagar. Använd sökmotorer på Internet, ebokhandlar och kontakter (tex mig) om du vill ha reda på mer, avsikten har inte just nu varit att skapa en länklista, utan att ge en översiktlig beskrivning av influenser. Och ja, listan är en slags personlig topplista…

Med risk för att framstå som pretto och pekfingerviftande, vill jag också skicka med två varningar/råd (det andra kommer efter listan). Om vi låter nöjes- och informationssamhället forma oss så kommer vi att bli människor som är ständigt är på jakt efter nya heta upplevelser, ytliga, illojala och splittrade. Infosamhället vill att vi ska tro oss känna till allt som går att känna till, men i verkligheten gör detta att vi känner till mycket, men på en ytterst ytlig nivå. När det gäller att utsätta sig för influenser föreslår jag därför att man snarare dyker riktigt djupt i ett begränsat antal influenser än att man surfar runt i hög hastighet på så stor yta som möjligt… Detta kräver också av oss att vi utvecklar en karaktär som är ödmjuk (man inser att man inte vet allt) och uthållig, och den tar också andra människors liv och tankar på större allvar. Surfa långsamt, med andra ord.

1. ANABAPTISTER OCH NY-ANABAPTISTER

a) Rörelser

Tillsammans med kristna anarkister, den tidiga fribaptismen och ”New Monasticism” (se nedan), så är det tveklöst bland anabaptisterna som jag hittar mest likasinnade och som jag influerats mest av. Med direkta rötter i 1500-talets anabaptistiska rörelse finns idag fyra distinkta rörelser med uppskattningsvis sammanlagt ett par miljoner medlemmar.

-Amish: Ett par hundratusen anabaptister i USA, spridda i församlingar på maximalt cirka ett par hundra, koncentrerade till vissa geografiska områden. Praktiserar pacifism, troendedop, enkel livsstil, gemensam klädstil och församlingsfostran och förkastar i regel den etablerade kyrkan (samfund, kyrkobyggnader mm) och stora delar av det moderna samhället såsom exempelvis bilar och elektricitet. Utbrytning från mennoniterna (nedan). (www.800padutch.com – obs hemsidan är inte gjord av Amish!).

-Mennoniter: En världsvid rörelse på någon miljon med anabaptistiska rötter, Jesus- och efterföljelsecentrerad och ofta inriktade på mission, fredsbyggande och enkel livsstil, men betydligt mer integrerade i det moderna samhället än Amish, också mer spretig och mer ekumenisk (www.mennoniteusa.org, www.menno.org.uk).

-Hutteriter: Anabaptistisk rörelse som lever i separata samhällen och praktiserar egendomsgemenskap, pacifism, församlingsfostran och arbetsgemenskap. Anammar modern teknik i högre utsträckning än Amish och har viss mission (www.hutterites.org).

-Bruderhof: Rörelse med rötterna på 1920-talet då Emmy och Eberhard Arnold grundade den första kommuniteten. Starkt influerade av hutteriterna, men ”modernare” och med ett tydligt utåtriktat, missionerande arbete. Gratis eböcker finns på www.plough.com, i synnerhet rekommenderas ”Salt and Light” och ”God´s Revolution”. En favoritrörelse! (www.bruderhof.co.uk)

b) Lärare (”teologer”)

Den som från början ledde mig in på det anabaptistiska spåret var mer än någon annan mennoniten John H Yoder och böcker såsom Liv i församlingen och Jesu politik. All Yoders litteratur rekommenderas starkt, dock med risk för att den kan vara för akademisk (gäller även de andra teologerna). Flera andra anabaptistinspirerade teologer är också värda att nämna: James McClendon (”Systematic Theology”), Nancey Murphy, Thomas Finger (A Contemporary Anabaptist Theology), Denny Weaver, Stuart Murray.

c) Ny-anabaptister

Runtom finns ett växande antal personer som försöker tillämpa det anabaptistiska arvet på nya sätt, ibland som en del av anabaptistiska församlingar och ibland utanför dessa. ”Anabaptist network” är ett nätverk av sådana grupper i England (www.anabaptistnetwork.com) och www.anabaptist.co.uk är ett av de bästa exemplen på denna ny-anabaptism (här finns också listor på andra länkar).

2. KRISTA ANARKISTER

Ett växande antal kristna har också upptäckt och använt sig av det anarkistiska draget i biblisk tro. Tre personer som uttryckligen beskrivit sig själva som kristna anarkister och skrivit litteratur i ämnet är Jaques Ellul, Leo Tolstoy och Vernard Eller. När det gäller anarkistiska rörelser så är www.jesusradicals.com ett exempel på ett Internetbaserat nätverk som också ordnar konferenser och Dorothy Days ”Catholic Worker” är ett exempel på ett radikalt kristet-kommunistiskt nätverk av kommuniteter (www.catholicworker.org, www.londoncatholicworker.org). Det finns även en och annan svensk kristen anarkist, se tex punkgruppen Tekla Knös hemsida (www.teklaknos.com).

3. KLOSTER, NYKLOSTER OCH KOLLEKTIV

När klosterrörelsen varit vital och inte stelnat i konservatism och rikedom så har denna sedan 200-talet utgjort en av de viktigaste alternativkristna impulserna i kyrkan. Här finns klassiska namn såsom Antonius, Benediktus, Pachomius och Franciskus att lära sig av. I Sverige är Bjärka-Säby ett (i min smak alltför liturgiskt, förmöget och kyrkligt…) exempel på hur klosterrörelsen idag leder till nya initiativ. I USA finns en hel rörelse av uppkäftiga och Jesusradikala ”nykloster” och kommunitetsinitiativ som kanske tydligast kommer till uttryck i www.newmonasticism.org (det finns en bok på temat) och de kommuniteter som är kopplade till detta nätverk. Shane Claiborne som skrivit den fantastiska ”The Irresistible Revolution” är en nyckelperson i sammanhanget (kommer till Frizon i år). Även i Sverige finns både nya kommuniteter och kloster, men dessa kan vara lite svårare att hitta och är sällan lika tydligt samhälls- och kyrkokritiska.

4. SEKTER OCH SAMFUND

Om man ser tillbaka till rötterna hos i stort sett vilken kyrka eller vilket samfund som helst, så hittar man ofta en busig, kreativ, dynamisk och upprorisk fas. Här finns flera av de personer jag inspirerats av. Idag har dessa rörelser i regel stelnat i organisatorisk, välanpassad kyrklighet eller stillastående, konservativ sekterism, men samtidigt kan man ofta hitta fragment av ursprunget när man upptäcker rötterna. Generellt kan man säga att jag tycker dom mest kyrko- och samhällskritiska grupperna är mest intressanta (tex fribaptisterna), förutsatt att dom också är tydligt bibelbaserade, Jesus-centrerade och aktivt utåtriktade. Förutom den gren av svensk frikyrklighet där jag har min egen hemvist (Örebromissionen/John Ongman, Pingströrelsen/Lewi Pethrus, Helgelseförbundet/Emil Gustafsson, Kihlstedt, Nelly Hall, Fribaptisterna/Helge Åkeson), så finns liknande tendenser i Missionskyrkan (Waldenström och Ekman), Metodistkyrkan (John Wesley, vilken man!), Frälsningsarmén (Catherine och William Booth), baptistsamfundet (F.O. Nilsson, Anders Wiberg) och hos vissa mindre grupper såsom Vineyard, Adventisterna, Maranata och Plymouthbröderna. Även Jehovas Vittnen måste jag erkänna att jag tycker är intressanta. Litteratur kan man hitta i bibliotek i kyrkor och på kristna skolor (i Örebro finns på Örebro Missionsskola ”Läsaren” som är specialinriktat på svensk väckelserörelse) samt i vissa kristnas bokhyllor. Längre tillbaka i kyrkans historia finns rörelser såsom exempelvis Waldensarna att bekanta sig med.

5. NYA FÖRSAMLINGAR

Sedan några årtionden har det pågått ett aktivt planterande av nya församlingar på många håll, inte minst i England där husförsamlingsrörelsen (www.hccentral.com) har haft ett starkt fäste (tex Pioneer och Ichtus, www.pioneer.org.uk, www.ichthus.org.uk). I regel bevarar de nya församlingarna centrala aspekter av det kyrkliga systemet, men bryter ofta ny mark genom att samtidigt praktisera ett liv med en vardagsnära gemenskap i smågrupper där varje person har möjlighet att delta i församlingsbygget och göra sin röst hörd. I Sverige är församlingar såsom Kår 393 (Stockholm), Matteuskyrkan (Göteborg), Vineyardrörelsen, Immanuel 153 (Stockholm), Johanneskyrkan (Linköping), Markuskyrkan (Borlänge), New Life (Stockholm), Mötesplatsen (Örebro) exempel på detta. Det finns också ett gäng mer okända nyförsamlingar som kanske är mer spännande, som inte är knutna till något samfund, till exempel Tribe i Stockholm men som är svåra att få information om. Det finns också ett antal smågrupper och halv-församlingar som knappt vet om sin egen existens… I England och USA finns en uppsjö alternativa församlingar som spretar åt alla upptänkliga håll, se tex www.missio-dei.com. Till skillnad från Sverige är det tydligen ok där att inte vara samfundsanknyten...

6. KYRKOFÄDER

I princip all litteratur (förutom den gnostiska) från den tidiga kyrkan (före Konstantin) visar hur den tidiga församlingsrörelsen var något helt annat än den senare kyrkan. Viktiga exempel på detta är Didache, Barnabasbrevet, Ignatius brev, Tertullianus, Iraeneus, Hermas Herden, Justinus Martyren, Polykarpus martyrium mfl. (En del av denna litteratur kan man komma i kontakt med gratis genom www.plough.com och Arnolds bok ”The Early Christians…”.) Även en del ledande kristna från senare tider kan läsas med behållning om man tänker bort kyrkohierarkin, liturgin, den grekiska filosofin och föreningen med staten. Det hela slår också igenom i den mesta kyrkohistoriska litteraturen, även den som är skriven från den etablerade kyrkans perspektiv (=det mesta).

7. ÖVRIGT

Utöver dessa inspirationskällor finns ett stort antal rörelser och bibellärare som är spännande och värda att exponera sig för.

a) Teologer/bibellärare

Stanley Hauerwas, Roland Spjuth, Arne Rasmusson, Tom Wright, Dietrich Bonhoeffer, Karl Barth, Magnus Malm (ursäkta, bara män...).

b) Rörelser

Speak-rörelsen, den latinamerikanska befrielseteologin, Emerging Church (Brian McLaren mfl), den kinesiska husförsamlingsrörelsen (typ 80 miljoner personer), kristna fredsrörelsen, den kristna delen av civil olydnads-rörelsen, diverse rörelser av kristet uppvaknande, (typ den karismatiska väckelsen, Jesusrörelsen) samt vissa grenar av cellgruppsrörelsen, djurrätt (Andrew Linzey tex) och feminism.

c) Internetresurser

Jag är just i början när det gäller att upptäcka alternativkristna siter, men www.zoecarnate.com är ett helt sjukt fett och fantastiskt bibliotek av sköna alternativkristna referenser och siter (över 5.000 länkar!!). Se också www.ekklesiaproject.org och använd länksamlingarna på dom sidor jag redan hänvisat till. (Lägg märke till hur många, tex Jesus Radicals, Catholic Worker, New Monasticism, Bruderhof, Emerging Church mfl ofta hänvisar till varandra.)

Paulus uppmanar oss att pröva allt och behålla det som är positivt (1 Thess 5). Jag skulle vilja föreslå att en anti-Konstantinsk vaksamhet får prägla oss när vi söker föredömen bland kristna och församlingar. Som jag ser det så föregicks det Konstantinska fallet på 300-talet av en utveckling bland de trogna som (exempelvis) kan spaltas upp i fem ”snedsteg”, nämligen uppdelningen mellan ledare och vanliga från 100-talet (det ”hierarkiska”), uppdelningen av vardag och gudstjänst från mitten av 100-talet (det ”liturgiska”), accepterandet av grekisk filosofi som grund för kristen undervisning från mitten av 100-talet (det ”filosofiska”), bejakandet av kyrkobyggnader och rikedom från 200-talet (det ”kapitalistiska”) och förbundet med staten från 300-talet. Vakna kristna och rörelser har alltid återställt en del av dessa misstag, men ofta har man lämnat kvar vissa av dessa aspekter förhållandevis orörda. Detta bör man vara uppmärksam på. Tyvärr har alternativ till den etablerade kyrkan ofta stelnat i en instängd, konservativ och lagisk kristendomsform, en slags mini-konstantinism, något som kanske är lika tragiskt. Om man är uppmärksam på denna utveckling och dess resultat så är min erfarenhet att det också lättare att upptäcka allt det som Gud trots det stora avfallet har gjort bland sitt folk.

Fred genom Jesus,

Jonas Lundström

-----------------------------------------------------------------------------------------

ETT SLAG FÖR HELHETEN – OM ADVENTISMEN

Kristendomen efter Konstantin har haft en gåtfullt effektiv förmåga att i teorin, i språket och i praxis skilja saker i Guds värld från varandra, saker som egentligen är odelbara, och att därefter prioritera endast den ena. Inte minst har människan delats upp i ”kropp” och ”själ”, som kommit att uppfattats som två olika delar i människan. Jesus-budskapet har sedan haft betydelse primärt för själen. På ett liknande sätt har guds-berättelsen delats upp i ”GT” och ”NT” för att sedan en av delarna kunnat prioriteras, och därmed också missuppfattas. Uppdelningen mellan man och kvinna har också tillåtits regera även i församlingen, trots att enheten genom Messias egentligen borde råda (Gal 3), med följd att arbetet för Guds sak skett huvudsakligen på mannens villkor. Livet har också delats upp i andligt och världsligt, i tro och gärningar och så vidare. Allt detta är givetvis de fientliga styrkornas strategi. Fiendens värsta mardröm är den allomfattande gudsvisionen som återspeglas i texter som lär oss att alla knän ska böjas (Fil 2), att alla instruktioner ska hållas (Matt 28), att alla troende är heliga (1 Pet 2), att varje bok i skriften är gudandad (2 Tim 3), eller att allt ska sammanfattas genom Messias (Ef 1). Genom att dela upp Budskapet i olika delar och lura oss att dessa styckade nyheter gäller endast vissa områden av livet, så har (tillfälligt) fienden lyckats med att allt mer begränsa Guds och Guds sons inflytande över tillvaron. Nyheterna gäller själen men inte så mycket kroppen, mannen men inte så mycket kvinnan, tron men inte så mycket gärningarna, människan men inte så mycket djuren och så vidare.

Ett tecken på att Guds vind på nytt börjat blåsa, är därför när Guds berättelse blir en helhet som tillåts influera tidigare försummade ”delar” av livet. Flera alternativa messianska rörelser har kännetecknats just av att man visat att en bredare helhetssyn är möjlig, och i det här brevet vill jag rikta uppmärksamheten mot adventismen. Till skillnad från anabaptismen är detta en rörelse som jag har en mycket kortare och inte lika häftig kärlekshistoria med, varför min beskrivning av denna rörelse troligen är skörare än beskrivningen av anabaptismen. Jag förlitar mig framför allt på Ingemar Lindéns avhandling (”Biblicism, Apokalyptik, Utopi”) från 1971 och häftet ”Vi gick till fots – Adventistresan genom 125 år i Sverige” (Yvonne Johansson-Öster, 2005). Syftet är inte att ge en heltäckande beskrivning av rörelsen, utan att lyfta fram vissa utvalda särdrag. Som i de andra historiska breven ska det inte heller uppfattas som självklart att jag gillar allt det som beskrivs.

På 17- och 1800-talet gick i USA ett antal alternativkristna reformrörelser och rörelser av kristet uppvaknande genom landet. Dessa tog sig olika uttryck, men ofta fanns det en stark inriktning på Jesus nära förestående come-back, en utmaning till omvändelse och stark kyrkokritik. I den nya världen fanns också ett helt nytt utrymme för och sug efter att pröva alternativa former av samhällsbygge. ”Utopiska” frivilliga samhällen (både ”religiösa” och ”sekulära”) med radikalt alternativa sätt att leva blev relativt vanligt förekommande. Det var inte heller ovanligt med massmöten med starka känslomässiga och kroppsliga reaktioner eller syner och uppenbarelser när budskapet drabbade åhörarna. På 1840-talet framträdde budskapsspridaren William Miller och propagerade för den då relativt ovanliga uppfattningen att Jesus skulle återvända före ”tusenårsriket” (Upp 20) och inte efter. Miller var en del av en omfattande rörelse utan central ledning som till en början var ekumeniskt sinnad och gav upphov till ett stort antal möten, konferenser och utbildningar för budskapsspridare. Miller tillhörde också reformivrarna i det amerikanska samhället och företrädde en pacifistisk hållning och förespråkade upphävandet av slaveriet.

När kritiken från kyrkan hårdnade utvecklades uppfattningen att den etablerade kyrkan var en fallen, förfalskad kristendom, synonym med Babylon och/eller den Prostituerade i Uppenbarelseboken. Med utgångspunkt i Danielsboken sökte Miller beräkna tiden för Jesus återkomst och den millerska rörelsen landade till sist i årtalet 1844. När Jesus inte dök upp drabbades rörelsen av ett hårt slag, och det är ur dessa omgrupperingar som sjundedagsadventismen framträder, parallellt med andra adventistiska grupperingar. Samtidigt lämnar många rörelsen för andra församlingar. Vissa grupper som växte fram inom eller attraherade avhoppande milleriter var ”extrema” och praktiserade exempelvis egendomsgemenskap, övergivande av arbetsliv och sexuell avhållsamhet. Även Jehovas Vittnen har vissa kopplingar till den millerska rörelsen. (Miller blev själv aldrig sjundedagsadventist.) Inom adventismen fortsatte 1844 att vara viktigt, men tolkningen av årtalet förändrades successivt. Under tiden före 1844 gällde datumet Jesus synliga återkomst till jorden, medan datumet i adventismen efter 1844 istället uppfattades gälla en intensifiering och/eller förändring av Jesus roll ”i himlen”. En viktig diskussion inom rörelsen efter 1844 var också frågan om dörren till räddning nu stängts – debatterna handlade bland annat om tolkningen av Jesus liknelse om bröllopet i Matteus 25. ”Shut door”(stängd dörr)-uppfattningen omfattades av flera under åren efter 1844, men slutligen landade sjundedagsadventismen i en mer klassisk ”öppen” uppfattning, som också gjorde det möjligt för rörelsen att fortsätta växa och nå nya människor.(Är det någon som känner till om dagens Plymouthbröder, aktuella i media pga sin ovilja att skriva på fackliga kollektivavtal, omfattar en liknande ”stängd-dörr”-idé?)

Flera inslag i 1800-talets adventism visar att en rörelse här uppkommer som söker att hålla samman vissa saker som kyrkan tidigare skiljt åt. Utvecklingen är en process där det som nämns nedan växte fram och slog igenom i rörelsen efter hand under andra hälften av 1800-talet. Adventister börjar exempelvis att fira sabbaten på lördag och markerar på så sätt kontinuiteten mellan GT:s berättelser och det nya förbundet. Enligt klassisk adventistisk uppfattning är söndagsfirandet ett av de starkaste tecknen på kyrkans fall och dess oheliga förbund med staten, medan sabbatsfirandet visar att skapelseberättelsen och tio Guds bud inte upphävts i och med Kristus. Framträdande i den adventistiska rörelsen är profeten Ellen White, som med sina syner och uppenbarelser varit den mest tongivande rösten i rörelsen, ”trots” att hon var kvinna. Inflytelserika kvinnor är ju som bekant något som den etablerade kyrkan alltid haft svårt för och sökt att exkludera. Av Lindén kallas hon ”visionär och samfundsgrundare”, men det verkar dock som om det i ett senare skede framför allt är maken, James White, som stred hårt för att utveckla den från början spretiga rörelsen till en organisation av mer klassiskt hierarkiskt snitt. Om detta säger Lindén (1971:92) ”Under åren 1845-1860 utgjorde de sabbatariska adventisterna icke ett samfund utan en löst sammanhållen grupp. […] För de flesta av anhängarna tedde sig emellertid tanken på en fastare organisation som ett direkt avfall från det mönster för ecklesiologin Nya Testamentet ansågs föreskriva. En central ledning för all verksamhet uppfattades som en anpassning till samfunden, vilka de radikal pionjärerna betraktade som liktydigt med det andliga Babylon.”

Som i många andra alternativkristna rörelser fanns också en stark vilja att inte skilja ”frälsning” från ”efterföljelse” – istället betonades saker som lydnad, pacifism, omsorg om samhällets marginaliserade och enkel livsstil som självklara inslag i den kristna vandringen. Adventismen betonade också att räddningen måste innefatta kroppen, och genom bland annat ett antal visioner, framträdde adventismen så småningom som en starkt banbrytande hälsomedveten rörelse som undervisade om hur man bör vårda sin kropp genom sund föda och hälsosam livsstil. Det är genom denna utveckling som vegetarianismen får ett starkt genomslag i rörelsen. Även om hälsoskälet var helt dominerande så angav Ellen White även djurens lidande i samband med slakten som ett skäl för den vegetariska livsstilen (Lindén, 1971:150). I linje med denna helhetssyn på människan förnekade adventisterna allmänt att människan skulle ha en evig, odödlig själ. Den vanliga adventistiska uppfattningen är istället att människan hamnar i graven när hon dör, utan att vara ”medveten” och att de icke-troende efter uppståndelsen kommer att upphöra att existera istället för att plågas i ett evigt helvete. Flera av dessa särdrag är fortfarande vanligt förekommande inom adventismen och gör att man fortfarande har kvar viktiga aspekter av sin alternativ-kristna identitet. Att praktisera fot-tvättning enligt Jesus exempel i Joh 13 i samband med Herrens måltid som ett uttryck för tjänande och gemenskap, är exempelvis vad jag vet i stort sett unikt bland kristna församlingar i Sverige.

Adventisternas historia är spännande läsning. Ständigt påverkad av längtan och förväntan på Jesus återkomst grundade man alternativa messianska gemenskaper, forskade i skrifterna och spred budskapet om come-back:en, om kyrkans korruption, om den vegetariska livsstilen, sabbatshållandet, om Guds nåd och möjligheterna att tillsammans respektera och ära Skaparen och imitera dennes son. Detta samtidigt som man ofta utsattes för hårda attacker från kyrkan och samhällets myndigheter, drabbades av inre slitningar och konflikter och influerades av systemets sätt att fungera. I Sverige bröt rörelsen igenom på 1880-talet bland annat genom John Gottlieb Matteson och den första församlingen bildades i Grythyttan. Idag har adventistsamfundet i Sverige 2.800 döpta medlemmar och internationellt, enligt hemsidan, 15 miljoner medlemmar (http://www.adventist.se/econtent). I vilken utsträckning adventismen i framtiden kommer att utvecklas i en radikal och Jesus-centrerad riktning, anpassas till main-stream-kristendom, eller sluta sig i konservatism, återstår att se. Jag ber till Gud om att den Guds vind som blåser vart den vill ska tillåtas fylla dessa församlingar.

Fred genom Jesus,

Jonas Lundström

--------------------------

Tack till adventisterna Nils-Börje Eklöf och Yvonne Johansson-Öster som hjälpt mig med kommentarer till texten.

DEN ETABLERADE KYRKAN OCH ALTERNATIVFÖRSAMLINGEN
En rimlig kritisk fråga som kan riktas mot dessa brev är vad man gör av kyrkohistorien. Innebär inte sågningen av kyrkan en brist på historisk förankring och ett avståndstagande från den kristna traditionen? Jag menar att så inte är fallet. Den kristna kyrkan framträder nämligen i två skepnader, dels som etablerad kyrka och dels som alternativförsamling. Mainstreamskrivningen av kyrkans historia redovisar den etablerade kyrkans utveckling och berör framför allt ekumeniska möten, kyrkans relation till makten och dess officiella ledarskap. Alternativa rörelser berörs där huvudsakligen antingen som ”heresier” (villfarelser) eller som embryon till
”en riktig” (etablerad) kyrka. Min övertygelse är därför att kyrkohistorien behöver skrivas om med fokus på de rörelser som återerövrat fokuset på Jesus, Messias. Trots att jag har min bakgrund i den svenska friförsamlingsrörelsen (pingst) så är det först de sista åren som jag
upptäckt alternativförsamlingens rika historia. Det följande är endast ett försiktigt försök att göra vissa nedslag och skissa slarvigt på denna mot-berättelse.

Redan i NT finns frön till uppdelningen av kyrkan i en äkta och en perverterad version. Här talas om troende som somnar och om kärlek som kallnar (Matt 25, Upp 2-3), här varnas för falska profeter och bedrägliga Messiasgestalter (Matt 7, 24), här antyds ett större ”avfall” (1 Tim 4, 2 Tim 3) och en (eller flera) mot-Messias eller istället-för-Messias (”antikrist”) som ska sätta sig i Guds tempel (2 Thess 2, 1 Joh 2). Sedan Luther har en återkommande tolkning av Uppenbarelseboken varit att Den Prostituerade syftar på den del av kyrkan som lierat sig med
Makten/Världen/Babylon/Systemet (Upp 17-18). Dessa texter passar väl in på delar av kyrkans utveckling från tiden runt år 100 - 325 och framåt. Fem skeenden, som redan antytts i tidigare brev, kan väljas ut för att illustrera hur motståndsrörelsen Församlingen som tidigare prioriterat
en radikal Jesus-lydnad nu istället börjar söka anpassning till det ”världsliga” systemet. Redogörelsen för dessa händelser bygger inte på någon hemlig kunskap utan finns tillgänglig i main-stream böcker i kyrkohistoria, även om tolkningen här är annorlunda.

Innan biskop Ignatius av Antiokia lider martyrdöden runt 115 e M, skriver han flera brev till tongivande församlingar. Ett dominerande tema är att biskopen beskrivs som en representant för Jesus som kräver lydnad och utan vilken församlingen inte kan vara genuin. Även om tendenser till makt-tänkande tidigare funnits i Klemensbrevet så börjar nu gudsfolket i stort att förstås som uppbyggt kring maktpositioner, något som tydligt bryter mot Jesus exempel och undervisning. Detta anammas och förstärks senare av Irenaeus, Tertullianus och andra inflytelserika gestalter. Nästa steg i avfallet blir separationen av kärleksmåltiden från tacksägelsen som gör ”nattvarden” till en andlig/symbolisk måltid istället för gemenskap, något som inte finns i NT eller i tidiga skrifter som Didaché, Ignatius eller Plinius brev. Hos Tertullianus (runt 200) finns kärleksmåltiden kvar, men är nu skiljd från nattvarden. Församlingslivet uppfattas mer ”religiöst” än vardagligt. På 100-talet kan vi också se hur tron
filosofianpassas genom Justinus Martyrens vilja till kompromiss med grekisk filosofi, istället för att vara en berättelse med ett tydligt fokus på det kommande jordiska gudsrikets inbrytande. I mitten av 200-talet sker vidare en långtgående kompromiss med Mammon (ägande, förmögenhet, rikedom) då man börjar att bygga separata kyrkor istället för att träffas i hemmen. En slags kulmen i utvecklingen nås år 325 då den ”omvände” kejsar Konstantin
sammankallar biskoparna till kyrkomötet i Nicea. Församlingen har blivit en förmögen och hierarkiskt uppbyggd religion/filosofi i maskopi med staten istället för att vara en enkel, jämlik, Jesuscentrerad och vardagsnära motståndsrörelse.

I samband med detta måste kyrkan börja betraktas som två separata företeelser - den etablerade kyrkan som söver de troende, respektive ”alternativförsamlingen” som söker väcka de troende till kompromisslös lydnad gentemot människan Jesus. Ofta sker detta genom att någon specifik messiansk praktik återupplivas. Många gånger är denna alternativrörelse relativt dold eftersom den antingen är liten och blygsam eller också skyms, tämjs och hämmas genom att finnas inom ramen för den etablerade kyrkan (tex 17-1800-talens konventiklar och 19- och 2000-talens husgrupper). Ibland framträder dock alternativrörelsen på ett väldigt tydligt sätt. Det finns skäl att återkomma till sådana exempel och här nämner jag endast några i förbifarten. Montanisterna, med två kvinnliga profeter i spetsen, framträder mot slutet av 100-talet med ett återupplivande av de andliga funktioner som nämns av Paulus i 1 Kor 12 och som alltmer kommit att försummas av kyrkan, och med ett starkt fokus på gudsrikets upprättande.
Antonius, Pachomius och andra inflytelserika personer i den spirande klosterrörelsen tar livet i messiansk gemenskap och den enkla livsstilen/ fattigdomsidealet på allvar. Valdensare och Albigensare (kvinnorörelse) framträder från 1100-talet och framåt med liknande praxis i
kombination med tydliga utmaningar till omvändelse och uppvaknande. Wycliffe och Huss deltar i rörelser från 1300-talet där kyrkans hierarki ifrågasätts. Anabaptister (1500-talet), baptister (1600-talet), metodister (1700-talet) och en rad andra rörelser fokuserar på nytt efterföljelsen och upplivar praktiker som egendomsgemenskap, pacifism, församlingsfostran,
delaktighet i samlingarna och uppmaning till omvändelse tillsammans med förväntan på Jesus ankomst och rikets upprättande. I Sverige växer friförsamlingsrörelsen fram från mitten av 1800-talet med liknande anspråk. Ett återkommande drag i dessa rörelser har varit den kraftiga oppositionen från den etablerade kyrkan, en förföljelse som många gånger lett till martyrskap.

I mitt tycke har ett beklagligt drag i dessa rörelser varit en ofullständigt brytning med kyrkan. Viljan till erkännande har många gånger gjort att processen av förkyrkligande gått relativt snabbt, och många av dessa rörelser har snart blivit en del av den etablerade kyrkan -
förmögen, religiös, uppbyggd kring maktpositioner och lierad med de världsliga myndigheterna och därmed mindre inriktad på radikal efterföljelse av Jesus och sökande efter det kommande gudsriket. Enligt min mening ska detta inte förstås som att den etablerade kyrkan innehåller
”sämre” människor. Frågan är inte vilken kyrka som innehåller de godaste människorna utan vilken ”kyrka” som praktiserar gemensamma handlingar som speglar Jesus exempel. Kyrkans praktiker gör människor till goda medborgare i den här tidsepoken, alternativrörelsens praktiker formar människor till goda medborgare i den tillkommande världen. Inte heller finns det något skäl att dölja att alternativförsamlingen många gånger öppnat upp för diverse galenskaper. Här finns ett gäng berättelser om våldsamma revolutioner (tex inom grenar av donatismen på 300-talet och anabaptismen på 1500-talet), om hysteriska beräkningar av tiden för Jesus ankomst (anabaptism, väckelserörelser på 1800-talet) och om rigid konservatism
(stelnad anabaptism, baptism, pingst mfl). Det verkar dock finnas skäl att tro att dessa tendenser beror på en kvardröjande anpassning till systemet, och inte på att man tagit evangeliernas Jesus för mycket på allvar.

Hur är det då idag? Alternativrörelsen pågår, men på många sätt under ytan. Om man läser dokument och lyssnar på ledarna i svensk kyrka/”frikyrka”, är det tydligt att man inte längre vill vara en alternativrörelse, istället görs allt för att vara ”ekumenisk” och samhällstillvänd och inte betraktas som en ”sekt”. Trösten är att historien lär oss att alternativrörelsen inte går att hejda. Jesus är nämligen fortfarande densamme.

Fred genom Jesus,

Jonas Lundström