Sarons utspel om att öppna medlemskapet för homosexuella har lett till en minst sagt intensiv debatt. EFK:s ordförande Stefans Swärd har bloggat, flera uppföljnings-artiklar har funits i Dagen, EFK:s styrelse har kommenterat på ”EFK:s” hemsida, många bloggare har hängt på följt av ytterligare insändare, debattartiklar och artiklar (här, här, här). T.o.m. i Nerikes Allehanda har frågan kommit upp.

Diskussionen krånglas till av att vi samtalar om två olika huvudfrågor; synen på församlingsmedlemskap och synen på samkönade äktenskap/partnerskap. I båda frågorna kan man ha ett synsätt som (förenklande) kan beskrivas som stängt eller öppet.  Det finns alltså fyra olika tänkbara positioner i samtalet;

1) Öppen syn på partnerskap, öppen syn på församlingsmedlemskap

2) Stängd syn på samkönade partnerskap, öppen syn på församlingsmedlemskap

3) Öppen syn på partnerskap, stängd syn på församlingsmedlemskap

4) Stängd syn på partnerskap, stängd syn på församlingsmedlemskap

Alternativ 1, 2 och 4 är kända i debatten och uppfattas av många som en diskussion mellan liberala (1) (Hapax) och konservativa (4) (Swärd + ett antal EFK-pastorer). (2) uppfattas då som en mellanposition, eventuellt förespråkad av Sarons ledarskap. I EFK uppfattas debatten stå mellan (2) och (4).

Jag skulle dock vilja slå ett slag för alternativ (3), som förutom att vara det sanna (…), har den extra bonusen att den problematiserar om detta verkligen är en debatt mellan liberalism och konservatism.

Med en öppen syn på partnerskap menar jag här att alla samkönade partnerskap inte bör motarbetas. Det finns situationer då det bästa är att bejaka ett samkönat partnerskap/äktenskap. Med en stängd syn på församlingsmedlemskap (som ju är den viktigare frågan av dom två!) menar jag att det bör finnas en tydlig skillnad mellan församlingens medlemmar och icke-medlemmar. Guds församling bör bara döpa människor som vänt om (=baptism), och det är församlingens uppgift att pröva äktheten i människors omvändelse, tex genom en novis-tid. Församlingen bör också vara en fostrande gemenskap enligt Jesus riktlinjer i Matteus 18, vilket innebär att snedsteg och konflikter måste hanteras och i förlängningen kan leda till att man betraktas som en utomstående. Församlingen bör givetvis vara välkomnande, inbjudande och missionerande, men detta är lättare när församlingen är en distinkt gemenskap (inte byggnad eller hierarki) med integritet som vet åtminstone något om vad den är och inte är. Relation är lättare mellan subjekt som är tydliga. Församlingen bör vara en gemenskap av lärlingar som tränar sig i att efterleva alla Jesus befallningar. Detta är förstås en resa och en process, men det är avgörande att eftersträva att dom som tillhör församlingen har påbörjat gudsrikesresan och är på väg i rätt riktning. Om detta efterlevs så gör det församlingen på sikt till en stad på berget, ett ljus i mörkret. Församlingen blir något distinkt i förhållande till andra gemenskaper, en fläkt av något annorlunda. Församlingen som sekt, typ.

Detta kanske, förutom öppenheten för vissa samkönade äktenskap, låter som Swärd mfl. Det finns dock en avgörande skillnad. Swärd menar att församlingen som alternativ är något som vi äger i egenskap av baptister och som vi måste hålla fast vid. Homo-frågan blir då en slags symbol-fråga som ska avgöra om vi är klassiskt kristna eller genuina baptister, eller om vi avfaller och anpassas. Men jag menar att församlingen som alternativ är något som frikyrkan redan har förlorat. Tydligast blir detta kanske i vår rikedom som ju Jesus och apostlarna har fördömt på ett sätt som vida överträffar all eventuell kritik mot samkönad sexualitet. Därför kan vi inte komma framåt genom att låtsas hålla fast vid något vi redan har tappat bort. Den smått sjukliga uppståndelsen kring homo-frågan kanske enklast kan förklaras just på detta sätt. Eftersom vi livsstilsmässigt redan anpassats till systemet och blivit som alla andra, så klamrar vi oss fast vid typ det enda som gör oss lite annorlunda. Vi är åtminstone emot ”utlevd homosexualitet”... Homofrågan blir en identitetsmarkör som skiljer konservativa/evangelikala (dvs ”riktiga”) kristna från liberala.

Jag tror inte liberalism är en framkomlig väg för frikyrkan, men inte heller konservatism. Vi kan inte hålla fast vid något vi redan har förlorat. Istället behöver vi vakna upp och genom Andens kraft och Guds nåd forma nya gemenskaper som på allvar förmår förvalta det (ana)baptistiska arvet med församlingen som ett attraktivt alternativ till systemet och som en gemenskap av lärlingar. En ny radikal-reformation är vad vi behöver.

Uppdatering: Anton Fagerstedt skriver också bra om detta idag, även Joachim Elsander och denna intressanta nyupptäckt i bloggvärlden. Se också Sarons respons på debatten i Dagen idag. Uppdatering 2 Debatten och bevakningen om medlemskap och gränser fortsätter i Dagen (här, här, här).