Vi kör. Här är den nya bloggen.

Det hela sker, som mycket annat i livet, på prov. Funkar det inte så släpper jag det, så kanske blir det inte så långvarigt. Min ambition är dock att skriva kortare, spontanare och mindre tillkrånglat än tidigare. Jag ber också Jahve om hjälp att hamna i färre ordstrider och mindre teologiskt positionerande än tidigare, och hoppas att bloggen får bli till hjälp och vägledning för människor, inklusive mig själv.

Jag har nu skrivit internetbaserad Jesus-undervisning i snart tre år, först i form av "Jesus-breven" (via epost), och sen i form av blogg. Detta har varit väldigt positivt, Gud har varit med och i sin generositet använt min undervisning till att utmana en hel del människor och inspirera åtminstone några. All cred till Gud för det! Och framför allt har jag själv lärt mig mycket genom detta och fått nya erfarenheter och relationer.
 
Nu tror jag dock att det är dags att lägga ned det hela för obestämt tid. Jag längtar efter att bli en fredlig och ödmjuk människa, men har alltmer tydligt känt att bloggandet är ett hinder för detta för mig just nu. Min stridslystenhet får för mycket föda, och lockelsen till ordstrider, macho-attityd och teologiskt positionerande blir mig övermäktig, tyvärr. Bloggandet gör mig också mer självupptagen och uppblåst, och blir ett sätt att söka inflytande och synlighet, att bli ett namn. Ibland slukar också internet-samtal och poster min mentala energi, i synnerhet vid speciellt intensiva diskussioner, på bekostnad av den uppmärksamhet som min församling, familj, vänner och andra jag möter irl borde ha.

Dessa tendenser har funnits mer eller mindre markant under hela den här perioden, men på senare tid har det blivit allt tydligare för mig, bland annat tack vare samtal med syskon i tron. Därför tror jag nu det är dags att lägga ned, och jag stöds i detta beslut av mina närmaste. Detta betyder inte att jag vill sluta skriva och undervisa. Tvärtom hoppas jag på fler tillfällen att göra detta i andra sammanhang. Jag är till exempel väldigt glad över alla mejl som jag får, och över dom irl-relationer som har skapats genom bloggandet. Och framför allt hoppas jag på mycket utbyte och många samtal och undervisning i nya och gamla församlingar, husförsamlingar, närbogemenskaper och kommuniteter framöver.

Jag vill förstås rikta ett läskigt stort tack till alla bloggvänner, till alla tysta läsare och inte minst till alla som bidragit konstruktivt till samtalen på bloggen. Mitt bloggande är för mig helt otänkbart utan er, och ni har berikat mitt liv på ett väldigt konkret sätt.

Du får väldigt gärna mejla (epost(a)jlundstrom.se) eller komma och hälsa på (Örebro, Brickebacken). Både "Jesusbreven" och alla bloggposter finns i form av Word-fil och jag skickar dom gärna på förfrågan. Dessa texter, liksom all messiansk undervisning, tillhör förstås inte mig utan Guds församling. Om någon vill använda dom på något sätt så är jag den gladaste. Någon föreslog tex att texterna borde läggas upp på en fast hemsida så att dom finns att tillgå. I övrigt hoppas jag att ni fortsätter läsa bloggar i samma anda som den här. Till höger finns en lista på rekommenderade bloggar som också är uppdaterade med en del smaskiga nyheter. För min del är min plan att fortsätta läsa en del, men att undvika kommenterandet tills vidare. Jag stänger inte dörren helt för bloggande i framtiden heller.

Du får gärna kommentera och ställa frågor i anslutning till den här posten. Väl mött.

I Jesus, vår Ledare, för systemets störtande och gudsrikets seger! Fred och kärlek!

-----------------------

Uppdatering 22/5: Jag har ännu inte bestämt om jag kommer att plocka bort bloggen helt från nätet, och det kortfattade besked jag hittills fått från Bahnhof pekar mot att det inte ens är möjligt. Så länge bloggen finns här får man gärna använda den, och bloggens innehåll kan också kommenteras i kommentars-sektionen till den här posten. Själv tänker jag dock undvika att ge mig in i fler diskussioner, och vill du ha kontakt med undertecknad så rekommenderar jag att du mejlar (adress ovan). OM jag tar bort bloggen så kommer jag att göra det utan förvarning.

Diskussionen på Jonas Melins blogg dom senaste dagarna har tagit musten ur mig, minst sagt. Därför vill jag säga följande;

Fredrik, Arne, Jonas mfl (Micke...). Jag kan se nu att jag tolkat och besvarat en del av kommentarerna i den här diskussionen egocentriskt - bland annat Fredriks första kommentar - som om dom var mer riktade till mig än vad dom kanske var. Detta har, tror jag, skapat onödig polemik. Sen har jag också fått upp ögonen för att det finns andra sätt att förstå begreppet "katolsk baptism" på än som en markering mot det man uppfattar som sekterism/separatism/inskränkthet. I betydelsen "katolsk baptism" (istället för "protestantisk baptism"), så gillar jag det hela.

Jag omvänder mig från min stridslystenhet och ber om förlåtelse!


Hoppas ni godtar min ursäkt.

fred genom jesus,
Jonas L

Uppdatering: Nedanstående text ska inte uppfattas som en kritik av Fredrik och Arne mfl:s motiv. Dessa är säkert dom bästa. Jag har mycket stor respekt för dom båda. Jag inser också att begreppet "katolsk baptism" går att tolka annorlunda än som en markering mot separatism/sekterism/inskränkthet. Se också min post "katolsk baptism 2 - en bikt".

---------------------------------------------------------------

Dom senaste åren har jag i olika dialoger emellanåt stött på uttrycket ”katolsk baptism”, senast av min vän Fredrik Wenell. Detta har nu lett till en ganska intensiv och ännu pågående diskussion här. (Delta gärna!) Begreppet, som så vitt jag förstår har myntats eller åtminstone populariserats av Arne Rasmusson, är ett försök att anknyta till aspekter av det baptistiska arvet som man är positiv till, samtidigt som man söker undvika den kantighet och separatism som inte sällan häftat vid den baptistiska traditionen. Människor i dom historiska kyrkorna och/eller akademiker kan lätt bli skrämda när man börjar tala om baptism/anabaptism, och då är det skönt att kunna ta till den ”katolska baptismen”;

”Du kan slappna av, vi är inte så där tokiga, inskränkta och sekteriska som dom gamla baptisterna/anabaptisterna, vi är katolska baptister. Smarta baptister. Inga bål behöver tändas.”

Detta låter förstås bra, men det finns ett problem. Jag menar att denna katolska baptism är en idé eller en vision som (ännu?) saknar historisk ”kropp”. Den anabaptism/baptism som vi de facto har, finns till som historiskt fenomen just på grund av sin separatism, kyrkokritik och kantighet. Separatismen var inget perifert fenomen, utan ett av anabaptismens (och baptismens) grunddrag. Om dessa människor inte hade varit beredda att förkasta barndop och utslätad namnkristendom, så hade vi inte haft någon baptism!  Det var anabaptisternas konkreta motstånd i Jesus namn mot ekonomiska klyftor, brist på gemenskap, våldsacceptans och eds-användande i dom etablerade kyrkorna som gjorde anabaptismen till en distinkt rörelse. Om anabaptisterna hade varit ”katolska baptister” så hade det inte blivit någon anabaptism alls! Detsamma gäller, om än inte i lika hög utsträckning, den senare baptistiska rörelsen.

Men kanske är det annorlunda idag? Jag tvivlar. Om vi tills vidare bortser från Rasmussons mfl:s vision, så tycker jag att ”katolsk” och ”baptist” är storheter som konkurrerar med varandra. En dikotomi, om man så vill. Visst finns det sammanhang idag som kanske skulle kunna beskrivas som ”katolsk baptism”, men är det verkligen ett bestående och hållbart alternativ? Är det inte så att där det baptistiska tonas upp så tonas det katolska ned, och tvärtom? Så långt jag kan se så gäller detta alla baptistiska praktiker såsom troendedop, församlingsfostran, det allmäna prästadömet och ett liv i gemenskap, och även anabaptistiska livsstilsfrågor såsom enkelhet och pacifism. Församlingar (och i viss mån även teologer) som betonar och lever ut en tydlig baptistisk teologi här, framstår ofrånkomligen som (åtminstone) något suspekt för dom historiska kyrkorna. Ju mer ”ekumenisk” man blir, å andra sidan, desto mer benägen blir man att tona ned det baptistiska. Vad som återstår är därför, menar jag, att i praxis vara ”katolsk”/”ekumenisk”, och behålla det baptistiska/anabaptistiska såsom en idé, vision eller teori. Detta behöver förstås inte vara fel. Att inte jag förmår tänka ut hur en ”katolsk baptism” skulle se ut i verkligheten, behöver inte betyda att det hela är ogenomförbart. Men vore det då inte en fördel om det framgår att vi då pratar om en vision, och inte om den specifika baptistiska tradition som historien hittills har gett oss.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Fotnot 1: Begreppet ”katolsk baptism” ligger nära uttryck som John Yoder tyckte om att använda. Jag menar dock att Yoder´s ”katolicitet” var av en annan typ än den som dom ”katolska baptisterna” tycks förespråka. Yoder kämpade ofta emot tendensen att försöka vifta bort det radikal-reformatoriska perspektivet i ekumenikens eller pluralismens namn. Istället sökte Yoder att underifrån erbjuda ”radical reformation”/”restitution”/”free church” /”anabaptism”/”baptism” som den mest trogna och bästa tolkningen av församlingens roll i världen. Anabaptismen är hos Yoder ”katolsk” och ”ekumenisk” då den i sin historiska partikularitet riktas som en icke-tvingande men uppfordrande inbjudan till hela världen.

Fotnot 2: Om du är intresserad av akademisk teologi så rekommenderar jag å det varmaste att du läser Arne Rasmussons avhandling om Moltmann/Hauerwas: The Church As Polis.

Fotnot 3: Under våren har det anabaptistiska nätverket vuxit och förtydligats i Sverige. Är du intresserad av detta så uppmanar jag dig att kontakta Jonas Melin, så kan du få email om detta. Nätverket behöver desperat fler kvinnor o fler icke-akademiker.

Att följa Jesus är att, som han, vara en fredssökare. Detta bör vi, som jag ser det, vara på bred front. Vi har fått gåvan att få arbeta för hela relationer i församlingen/kommuniteten, att försöka dämpa stridigheter på bloggar och på gården där vi bor, att verka för avrustning, att röra oss mot en ökad harmoni med djuren och ”naturen”, att träna oss att leva i inre fred (”frid”) osv. För mig framstår det då som naturligt att också vara abortmotståndare, lika väl som vegetarian och pacifist. På förfrågan vill jag droppa några tankar kring detta.

Abortmotstånd för kanske tankarna framför allt till höger-kristnas kamp för en restriktiv lagstiftning. Men nu vet vi ju (?) att staten och Svea rike inte är synonymt med Guds rike. Snarare tvärtom. Vårt medborgarskap är i himlen (vilket inte betyder att vi ska till himlen!), och därför bör vi inte sätta vår tilltro till överhetens svärdsmakt och dess förmåga att förverkliga Guds vision. ”Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge.” (Ps 146:3) Jag har svårt att se det som något positivt att staten med tvångsmedel forcerar kvinnor att behålla sina barn. Uppgiften för oss som gudsrikessökare är inte att styra över andra med tvingande makt, utan att ta emot och leva ut den alternativa guds-ordning som genom Jesus planterats på jorden, och på detta sätt påverka människor underifrån, som betjänter och inte som härskare.

Detta bör komplicera och bredda vår syn på abortmotståndet. Jag tror att vi på ena sidan av graviditeten bör verka för sexuell avhållsamhet eller ett återhållsamt sexliv som inkluderar långsiktighet och ansvarstagande bortom det romantiska skimret. Överkåta män med en patriarkal kvinnosyn är en viktig men delvis bortglömd orsak till dom sjukt höga aborttalen i dom ”utvecklade” länderna. Vi behöver göra motstånd mot dom krafter som gör oss ständigt upptagna med köns-aspekten av våra liv som människor.

Samtidigt vet vi att vi alla påverkas av systemet. Oplanerade graviditeter och aborter kommer inte plötsligt att upphöra. Därför behöver vi också på andra sidan graviditeten skapa fler sammanhang där barn, när dom ändå kommer, kan tas emot som en gåva från Gud, snarare än som ett hinder för karriär och effektivitet. Detta ansvar kan inte läggas enbart på den enskilda kvinnan (och/eller mannen där denna inte flytt fältet). Vi behöver skapa grupper av människor med beredskap att stötta ensamstående och utsatta familjer, och ta emot alla individer som blir givna till oss, även då detta tycks krångla till livet för oss avsevärt. Och i dom fall människor redan har erfarenheter av aborter så måste vi be Gud om kraft och vishet att på rätt sätt förmedla förlåtelse, helande, värme, upprättelse och tron på dom dödas återskapande där detta behövs. Allt detta är ett abort-motstånd som är mer krävande, men också mer kärleksfullt och långsiktigt, än den plakat-viftande lobbyverksamheten.

Hur tänker du kring detta? Hur verkar vi för att alla barn som blir till ska välkomnas?

(I vissa fall är det förstås nödvändigt att diskutera definitionen av en abort. Jag lutar bla åt uppfattningen att det skyddsvärda livet uppstår när det befruktade ägget fäster i livmodern, snarare än vid konceptionen, vilket kan leda till andra slutsatser när det gäller assisterad befruktning och utomkvedshavandeskap. Uppdatering: kolla in relaterade artiklar i DN och SVD och Dagen som berör frågan om skäl till abort. Se också denna debattartikel.)

Idag har jag två grejer. Först en ”dagens fråga” om tungotal, och sedan något kort apropå Dagens artikel om Gardell/Swärd-samtalet.

----------------------------------------------------------------------------

Ibland, till exempel när jag är ensam och ber eller när jag drabbas av naturens skönhet, så kommer mer eller mindre spontant en tyst ström av obegripliga ljud över mina läppar. Det låter som ett hitte-på-språk, ungefär. Detta är förstås inte så konstigt då min bakgrund finns i den kristna falang som ofta betecknas som karismatisk eller pentekostal (pingstig). Men till skillnad från mycket annat av mitt kristna arv så har jag inte känt något direkt behov av att ompröva fenomenet. Det känns bra, helt enkelt, och jag har svårt att se varför det skulle vara skadligt. Samtidigt framstår det inte helt tydligt för mig vad som är poängen med att framstöta såna här obegripliga läten.

Olika traditioner skulle bedöma det hela olika; är det ett tecken på Satans aktivitet (Jehovas Vittnen), är det ett tecken på en andlighet på ett högre plan (pingströrelsen), är det bara andlig överspändighet och/eller suggestion (dom flesta?), eller är det en specifik andlig gåva som vissa får men inte andra (Vineyard/karismatiker)?

Vad tror du? Är jag med om det Paulus och/eller Lukas kallar ”tungotal”, eller är det något annat? Är det bra (eller ”uppbyggligt”, med Paulus ord), är det dåligt eller bara neutralt? Och om det är bra, varför i så fall? Vad är poängen?

Jag är glad för alla synpunkter och tankar kring detta – korta och långa, övertygade och osäkra, karismatiska, icke-karismatiska och anti-karismatiska. Om du vill får du gärna blanda in eventuella egna erfarenheter i din kommentar.

----------------------------------------------------------------------------------

Jag måste också få tipsa om Dagens artikel idag om Swärds och Gardells lunch-samtal. Det är verkligen hoppingivande och hedervärt att dessa herrar kan mötas på det här föredömliga sättet, och jag hoppas att dom gör det igen, vilket säkert blir fallet om man ska döma av Gardells ”barnsliga förtjusning” över samtalet. När fiender äter tillsammans så är Guds rike nära! När det gäller innehållet i samtalet så tycker jag det belyser svagheterna både i den evangelikala och den liberala hållningen på ett bra sätt, men jag tycker nog poängen i den här matchen (för det är väl också en kamp?) ändå går till Gardell. Carl-Henric Jaktlund har knåpat ihop den här välskrivna artikeln och hävdar på sin blogg att dom båda fått läsa den i förhand, så vi kanske slipper diskussionen om huruvida artikeln är vinklad. Läs också fredagspanelens kommentarer. (Det går bra att kommentera och diskutera även detta, men glöm inte tungotalsfrågan.)

Jag försöker undvika posta för tätt, men gör ett undantag idag eftersom vi fick in en insändare i NA idag. Insändaren är en respons på Lars Strömans ledarkrönika den 26/4 som kritiserade aktivisterna i Ofog och deras försök att avrusta Jas-plan. Andreas Thörn, den andre undertecknaren, tillhör samma (hus)församling som jag.

Kommentera gärna.

----------------------------------------------------------

CIVIL OLYDNAD BEHÖVS ÄVEN I EN DEMOKRATI

Den expanderande svenska vapenexporten omsatte år 2008 12,7 miljarder kronor. Som kunder finns krigförande nationer, kärnvapenmakter och stater som bryter mot mänskliga rättigheter. Svenska vapen, många av dom producerade i vårt närområde, dödar och skadar människor i pågående väpnade konflikter. Ändå lägger Lars Ströman i ledarkrönikan den 26/4 krut på att kritisera fredsnätverket Ofogs avrustningskampanj.

Strömans porösa argumentation går ut på att man inte får bryta mot lagar i en demokrati. Detta är ”så farligt” och legitimerar andra att göra samma sak. Nästa gång kanske det handlar om en alkohol-kritisk krogförstörare, resonerar Ströman. Han glömmer dock nämna hur viktig den civila olydnaden varit för att erövra religionsfrihet, yttrandefrihet och annat som anses tillhöra ett ”demokratiskt” samhälle. Och att även en demokrati kan härbärgera orättfärdighet som behöver bekämpas med civil olydnad illustrerar exempelvis den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Strömans krog-förstörare är knappast heller en relevant jämförelse. Fredsaktivisterna i Ofog argumenterar öppet och är, som civil olydnadstraditionen anbefaller, beredda att acceptera fängelsestraff och andra juridiska konsekvenser av aktionerna. Vad som diskuteras är därför inte den typ av metoder som tex AFA använder. Dessutom finns det avgörande skillnader på en krog och ett stridsflygplan. Ett vapen har våld eller hot om våld som sitt enda syfte och användningsområde. En krog däremot används inte bara för destruktiva syften. Att krossa krogfönster är därför inte samma sak som att avrusta.

Det som är ”så farligt” i en så kallad demokrati är inte avrustande fredsaktivister som öppet argumenterar mot vapenexport och tar straffet för sina aktioner. Det farliga är medborgare som delegerar bort sitt moraliska ansvar till myndigheterna, medborgare som stillatigande ser på och gör sig själva delaktiga i det faktum att tusentals miljarder kronor används på militära rustningar i världen, samtidigt som tusentals barn dör varje dag av faktorer relaterade till undernäring.

Jonas Lundström och Andreas Thörn

Brickebacken, Örebro

Det står inte samma sak överallt i Bibeln. Bibeln är skriven av människor med en specifik bakgrund som skriver en specifik undervisning (teologi) till specifika människor i ett specifikt sammanhang. Att lära sig upptäcka denna Skrifternas mångfald behöver inte vara ett hot mot tron, utan kan istället bredda och fördjupa (och utmana) vår tro.

Ett sätt att upptäcka detta på är att göra en evangelie-jämförelse. Läs texterna parallellt och upptäck vilka texter som är specifika för Markus, Matteus och Lukas, vilka som saknas, och på vilket sätt texterna skiljer sig åt. Utgå gärna från Markus som troligen dom andra bygger på. (Övningen funkar inte lika bra på Johannes eftersom Johannes är väldigt annorlunda.) Gör du/ni detta ofta så kan man så småningom få en känsla för den distinkta teologin hos Lukas, Matteus, Paulus osv.

När jag gjort detta så tycker jag mig ha upptäckt att Lukas har en speciell vurm för att kritisera makt-positioner. Lukas - anarkisten. Det är bara hos Lukas vi har orden i Marias lovsång om att Gud ”störtar härskarna från deras troner”. Det är bara hos Lukas vi har Jesus manifest i kapitel fyra med sitt betoning på befrielse från förtryck. Bara hos Lukas finns Satans formulering i frestelseberättelsen att alla rikens härlighet ”har lagts i hans händer”. (Matt har en kortare variant.) Lukas Jesus är tydligare i sin kritik av dom rika och rikedomen än i dom andra evangelierna, och rikedom är ju makt. I ”vem är den störste”-berättelsen hos Lukas så lägger Lukas den sarkastiska kommentaren ”de som har makten låter kalla sig folkens välgörare” i Jesus mun. Endast Lukas har Jesus liknelse om gästen vid bröllopsmåltiden som sätter sig högt upp vid bordet och därför blir nedflyttad och omvänt. Senare i Apg kan vi i dom utsändas förkunnelse se betoningen av en Gud som insatt Jesus som Messias, ledare, Guds son på ett sätt som utmanar andra kungar och ledare (4:26, 17:7). Lukas har också en förkärlek att berätta om mäktiga som tar emot budskapet (klättrar ned).

Unikt lukanskt material är också berättelsen om Sackaios (Lk 19), den rike och bedräglige tullindrivaren som efter sitt möte med Jesus ger bort mer än hälften av vad han äger. Och det är här jag vill landa. Tullindrivarna drev in skatt åt den romerska ockupationsmakten, och föraktades av många judar på grund av sitt samarbete med förtryckarregimen och att dom dessutom drev in mer än fastställt.

Sackaios, säger Lukas, ville se Jesus men ”var liten till växten”. Därför klättrade han upp i ett träd. Och är det inte så vi ofta gör? Vi är små, och därför klättrar vi högre upp för att kompensera för vår litenhet.

Men Jesus ser Sackaios och kallar på honom. ”Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Och när Sackaios deklarerar sin vilja att göra sig av med rikedom (jfr Lk 12:33) och hjälpa dom fattiga så utbrister Jesus i det som ibland beskrivits som ett nyckelord i Lukas teologi: ”I dag har räddningen nått detta hus […] Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Vilken privilegierad plats vid bordet du än intagit, vilket träd du än har klättrat upp i, skynda dig ner, för Jesus vill gästa ditt hem! Vi är människor och bör därför inte försöka använda Maktens ring för ”goda syften”. Ringen måste kastas i elden i domedagsbergets hjärta!