Under några veckor har jag försökt komma igenom den nyutkomna boken om Moder Teresa – ”Kom, var mitt ljus”. Läsningen har tidvis varit kämpig, inte för att boken är tråkig, utan på grund av den tyngd och utmaning som texten andas. Teresas framgångsrika och utgivande arbete bland sjuka och fattiga i Indiens slum, och hennes roll i grundadet av ett stort antal kommuniteter för tusentals kvinnor respektive män, har länge varit känt av många. Många har med rätta sett på Teresa som en lärling till Jesus och en förebild i kärlek, ödmjukhet, glädje och uthållighet. Det som varit mindre känt är den inre brottningskamp som präglade hennes liv under många år efter det att hon svarade ja till ”kallelsen inom kallelsen”. Men ”Kom, var mitt ljus” bygger på Teresas brev och anteckningar och avslöjar ett inre mörker, tvivel, tomhet och intensiva känslor av Guds frånvaro som för tankarna inte bara till Jesus i Getsemane och på korset, utan också till Johannes av Korsets och andra ledande mystikers undervisning genom historien.

En tanke som aktualiserats för mig genom denna bok och på andra sätt på senare tid är huruvida man kan betrakta Messias-lidande som kännetecknande för Guds folk. Som människor bedåras vi ju lätt av makt, karisma, pengar och skönhet. Samtidigt vet vi i ljuset av Jesus-berättelsen att vi ser Guds sanna ansikte tydligast i den korsfäste. En blogg-läsare mejlade mig nyligen och tipsade om Marva Dawns tankar om svaghet som ett tecken på Guds församling. Detta påminde mig om hur Yoder i sina skrifter ofta talar om efterföljelse-lidande och förföljelse som en central del av det kristna uppdraget, och detta utifrån den anabaptistiska traditionen med dess betoning av församlingen som en lidande gemenskap. Många anabaptister talade faktiskt om tre dop (eller tre aspekter av dopet?) – vattendopet, dopet i Anden och blods-dopet (martyrskapet).

Lidande har många olika former och alla är värda att ta på allvar. Men det finns ett specifikt lidande som tillkommer i ett liv i Jesus fotspår. Messias-lidandet är konsekvensen av en medveten och aktiv kamp för Guds kärlek och rättvisa i en värld där Makterna styr och ställer. Detta lidande är som Jesus och hans utsända själv undervisat och exemplifierat, många gånger av mycket konkret natur – det handlar om att utsättas för hån, förakt, utfrysning, angrepp, fängslande, tortyr och liknande på grund av sin lydnad till Gud, kärlek till medmänniskor och motstånd till systemet. Men Messias-lidande kan också vara av inre natur – Paulus talade exempelvis om hur han plågades av fruktan och oro på grund av den kärlek han hyste till församlingarna. Den som i sanning bryr sig om sin nästa och dennes situation får en glädje som är allt annat en glättig. Guds glädje är färgad av stråk av djup smärta, och den som vågar följa Guds uppsökande kärlek till ”dom mörka hålorna” kan inte undgå att själv drabbas och smittas av medmänniskornas sårighet, makternas angrepp och mörkret i dom situationer där Gud känns frånvarande och död.

Kan det vara så att lidande för Messias är ett av dom viktigaste kännetecknen på Guds församling och på Jesus lärlingar? Och vad säger det i så fall om ditt och mitt liv och om våra kyrkor och församlingar?

Hur ljuvligt att få vara

En ton från himmelen

Ifrån Gud eget väsen

Den rena kärleken

Här nere till vårt öra

Så många missljud når

Men Gud är saligheten

Säll den som det förstår

När anden stilla vilar

Sitt fäste har i Gud

I hjärtats inre formas

De rena lovsångsljud

När Gud slår an ackordet

I himmel och på jord

Då blir av hela mänskan

En lovsång utan ord

Men för att därtill komma

Man måste bliva tom

Det måste bringas tystnad

I hjärtats helgedom

När Herren där vill tala

Man måste vara still

Att han med instrumentet

Får göra vad han vill

När egenvilja brutits

Dess röst har tystat här

Jag uti Jesu händer

Kan bli vad han begär

Ty det är hemligheten

Att Gud ifrån sin ton

Blott ur ett ödmjukt hjärta

Kan bringa fram en ton

/Linnea Hofgren