Idag publicerade Dagen en artikel om gemenskaps- och kollektivhelgen i Örebro. Jag ska inte kommentera innehållet i denna mycket inspirerande o glädjande helg – Anton på Kristen Underjord har skrivit en bra rapport och där finns också en intressant diskussion om helgen. Även Jonas Melin kommenterar helgen.

Det jag vill rikta uppmärksamheten på är ordvalet i artikeln. Både i rubrik och text beskrivs det hela som ett fenomen knutet till ”unga radikala”. Även Ledarbloggen anknyter till talet om ”ungdomar” och Pekka Mellergårdh, störtskön rektor på ÖMS och en av dom hedervärda initiativtagarna, använder även han (enligt artikeln!) ett liknande språkbruk. Men med tanke på att snittåldern på helgen torde ha legat en bra bit över 30 så tycker jag det är på sin plats att ställa sig frågan vad som egentligen pågår här. Varför beskrivs detta som en ungdomsrörelse? Även när P1:s ”Människor och tro” närmade sig samma fenomen i ett program i höstas talades det om ”unga radikala kristna i Sverige”, trots att det par som tog upp mest tid i programmet var i 30-årsåldern. Något liknande beskriver Martin Smedjeback på sin avrustningsblogg där han beskriver hur aktiva i fredsrörelsen ofta beskrivs som ”ungdomar” eller som ”en tjej och en kille”, trots att dom i detta fall är i 40-årsåldern. Och tillsammans med ungdoms-språket används påfallande ofta i dessa sammanhang begreppet ”radikal” eller (av kritiker) ”extrem”, och inte sällan också med ”idealism”. Även jag själv får titt som tätt stå ut med att fortfarande beskrivas som ”ung” i samband med att jag står för mina ”radikala” övertygelser, trots att jag fyller 35 i år. Ingen aktningsvärd ålder i och för sig, men är jag verkligen en ungdom?

Så vad är det som pågår? Varför ligger det så nära till hands att tala om ”radikala rörelser” som ”ungdomliga”, även när fakta motsäger denna beskrivning? Och vems perspektiv är det vi hör i dessa ordval? Svaret är givetvis (?) att ”ungdomarna” är ”dom andra”, dvs dom icke-vuxna, dom omogna. Att dom är ”radikala” eller rentav ”extrema” är inte så konstigt, dom är ju bara ungdomar. Och sånt spjuveri hör till ungdomens glada dagar. Men vi andra, vi som vuxit upp, vi som mognat, vi som luttrats och insett hur det hela verkligen ligger till, vi vet att det inte är så enkelt att göra motstånd. Vi är ju realister. Att var ung och radikal kan vara bra, men den som mognat vet bättre. Vi kan därför med glädje ge dom unga en patroniserande klapp på huvudet och ge dom våra välmenande råd. Vi har ju själva varit där, vet hur inspirerande det kan vara, men vet samtidigt att det inte håller i längden. Vi kan stötta dom, men det gäller att göra det på ett sätt som inte i grunden utmanar vårt eget sätt att leva. I längden får man trots allt satsa på att bevara den rådande ordningen…

Därför – fundera gärna lite över hur gamla ”dom radikala” faktiskt är och om det verkligen är så klokt att hela tiden beskriva det hela som en ungdomsrörelse. Och i dom fall du upptäcker att det faktiskt rör sig om unga människor, varför inte tänka ett varv till? Vad var det exempelvis Jesus sa om barnen? Var det inte något om att alla som ville in i Guds rike var tvungna att omvända sig och bli som dom? Och sa inte Paulus något om att Gud utväljer ”det som ingenting är”? Och hur gammal var Jesus själv och hans lärlingar? Hur gammal var hans mor? Och vad kan snittåldern för ledare inom väckelserörelserna ha varit genom historien? Tänk om det inte är så att unga människor som längtar efter en annan ordning har fel bara för att dom är unga. Tänk om det är så att dom i själva verket är mer öppna för Guds rike eftersom dom ännu inte är lika fast i systemet som ”dom mogna”.