Varning för lång text! Kommentera gärna och fortsätt också gärna det intressanta samtalet i samband med gårdagens post. Ett smakprov från boken kommer i en separat post.

-----------------------------------------------------------------------

För kanske fem år sedan blev jag av en av mina (biologiska) bröder med-dragen till en Allhelgonamässa i Katarina kyrka. Prästen Olle Carlsson (”Kristendom för ateister”), Jonas Gardell och Tomas Andersson Wij är namnkunniga personer som figurerat i det här sammanhanget. Trots att jag förundrades över dom många besökarna och den väckelse-aktiga stämning som rådde, så var mitt omdöme när vi efteråt satt ett gäng på McDonalds tydligt. Jonas Gardell var antikrist. Typ. Sen dess har mycket hänt i mitt liv. Hur mycket som hänt i min namnes liv är jag mindre bekant med, men med tanke på den research som måste ligga bakom boken Om Jesus, så kan man nog tryggt dra slutsatsen att även han precis som jag ägnat en hel del tid dom sista åren åt att grunna på Jesus. Den här recensionen vill jag därför inleda med att bekänna synd. Jag tror inte längre att Jonas Gardell är antikrist. Jag känner honom inte personligen, men det kan mycket väl vara så att han istället är en lärling till Jesus och en bror i tron.

Jonas Gardells bok Om Jesus skulle kanske kunna beskrivas som en folklig genomgång av den historisk-kristiska NT-forskningen. Sedan Om Gud så har dock författaren utvecklats. Boken är inte bara fängslande, intressant, lättläst och välskriven utan också mycket initierad, i synnerhet för att vara skriven av någon som är teologiskt ”outbildad”. Gardell lyckas täcka in oerhört mycket och dessutom lyfta fram olika perspektiv, samtidigt som det direkta och ofta personliga tilltalet aldrig tonar bort. Om fler kunde skriva exegetik på det här sättet så tror jag den teologiska bildningsnivån skulle kunna höjas avsevärt… Gardell skriver dessutom både som en person som brottas med, och ibland attackerar, texterna, samtidigt som han erkänner sin tydliga tilltro till Jesus som herre, vilket skapar en dynamik och spänning i boken som gör den svår att lägga ifrån sig.

Den som trodde att Om Jesus skulle vara någon slags grundkurs i ortodoxi blir förstås besviken. Betoningen hos Gardell ligger på spänningarna i och mellan texterna. Med forskningen som verktyg så bryter och bänder Jonas i det vi kallar Nya Testamentet. Det filas och hamras och sågas. Han kritiserar, förfasas, upprörs och förundras. Ofta står motsägelserna och orimligheterna i förgrunden, men samtidigt ligger värmen och tilltron hela tiden som ett mjukt stråk under ytan. Att han betonar kontrasterna kan jag förstå, Gardell är tydlig med att han vill lyfta fram skillnaderna och spänningarna mellan kyrkans Jesus och ”den historiske Jesus”. Han är också tydlig med att han inte kommer med så mycket nytt, snarare handlar det om att lyfta fram och popularisera den historiska forskningen. Det är inte utan att man också anar att det ligger nära till hands för författaren att känna en viss kaxig upprymdhet i att attackera invanda och nedärvda Jesusbilder. Nu är det väl (tyvärr?) så att dom konservativa kristna som Gardell ofta tycks tänka på troligen inte kommer att läsa den här boken. Ulf Ekmans rätt pinsamma recension av Gardell gör väl inte det hela mer sannolikt heller…

När jag brottats med Om Jesus, för det har jag gjort, och hur jag själv ser på saken så har jag så småningom kommit att tänka på två klyftor. Inte apelsinklyftor alltså, utan typ bergsklyftor. Tänk Grand Canyon. Den ena klyftan är en klyfta som Jonas ser, men inte jag, och det är gapet mellan den tidiga Jesus-rörelsen och den historiske Jesus. Jag håller med om att vi i evangelierna och breven möter en litterär gestalt som tagit form genom ett antal personer och sammanhang som nedtecknar sina texter flera årtionden efter korset. Förhållandet mellan texternas Jesus och historiens Jesus är komplex, och jag tror nog att Jesus från Nasaret skulle ha (har) en del synpunkter på hur han framställs i texterna. Samtidigt har jag svårt att se att det verkligen skulle röra sig om ett gap mellan Jesus från Nasaret och evangelisternas eller ens Paulus Jesus. Texter som återger händelser några årtionden senare är trots allt ingen oändlig tid i historiska sammanhang, och evangelisterna fungerade troligen mer som redaktörer som sammanställde äldre muntliga traditioner, än som författare. Dessutom har vi här att göra med personer som satsade all sin energi och riskerade sina liv för att hedra och följa den person dom skrev om. Det är därför knappast troligt att dom ”hittade på” berättelser om Jesus för sina egna syften. Givetvis är ordval, urvalet av berättelser och teologiska poänger färgade av evangelisternas egna uppfattningar och församlingssituation, och givetvis finns motsägelser och knepigheter i texterna. Men jag vill ändå slå ett slag för att det är möjligt att genom texterna, även utan den historisk-kritiska forskningen, få en hyfsat sann bild av Jesus från Nasaret. Men detta är förstås också en fråga om var vi lägger vår tillit. Litar vi mer på forskarnas försök att rekonstruera en historisk Jesus bakom texterna, eller litar vi mer på evangelisterna?

Den andra klyftan jag kom att tänka på är en klyfta jag saknar, nämligen gapet mellan den tidiga Jesus-rörelsen och kyrkan/kristendomen. Gardell skriver i och för sig här och där om när kyrkan blev statsreligion, men generellt sett tycker jag att han undervärderar skillnaden mellan den tidiga Jesus-rörelsen (i all sin spretighet och ofullkomlighet) och kyrkan. Detta lyser igenom till exempel i det att han ibland läser dom tidiga texterna alltför ”kyrkligt”. Uttrycket ”Guds son” uppfattar Gardell ofta som en hög-kristologisk titel á la Nicea och verkar tro att det även i NT ibland betyder ”Sonen – den andra personen i gudomen”, snarare än att läsa dessa uttryck i sin judiska och historiska kontext. Liknande saker görs exempelvis med begreppen ”nattvard” och med eskatologiska begrepp såsom ”tidens slut” gudsriket och Människosonens ankomst. I allt för hög utsträckning tillåts kyrkans senare dogmer att här färga läsningen av dom tidiga texterna. Man skulle kunna säga att där Gardell ser ett fall eller en pervertering redan mellan Jesus budskap och församlingarna, så ser jag denna perversion snarare mellan (delar av) den tidiga Jesus-rörelsen och 300- och 400-talens konstantinska kristendom.   

Över lag så ligger accenten hos författaren på Jesus budskap. Den historiske Jesus hade ett budskap, han visade en väg, snarare än att uppmana människor att dyrka honom. Den upphöjde och kosmiske allhärskaren som dog för våra synder kommer efterhand att alltmer skymma rabbin och snickaren från Nasaret och hans liv och budskap. Här tycker jag att Gardell är något på spåren, även om han (igen) överbetonar skillnaden mellan Jesus och den rörelse han gav upphov till. Och som tex Anton påpekar så har även andra personer med större respekt för texterna såsom tex Brian McLaren (”Jesus hemliga budskap”) och Yoder (Jesus Politik som nu kan laddas ner på svenska) och tom hela rörelser (anabaptismen, Emerging Church, New Monasticism) sökt att på nytt sätta Jesus budskap och exempel i centrum.

Men vad är då detta budskap enligt Gardell? Ja, det är här det blir lite tunt. I stort går det ut på att Gud är med oss och älskar oss alla, alldeles oavsett. Du är du och du duger, typ. Surprise! Om vi tror på detta så blir vi räddade och bör då själva se till att älska, förlåta och omfamna såsom Jesus gjorde. ”Om Jesus” säger en del om detta som är viktigt, och emellanåt dessutom på ett vackert, inspirerande och gripande sätt. Samtidigt tycker jag budskapet känns alltför individ-centrerat, terapeutiskt, uddlöst, utslätat och apolitiskt. Som apokalyptisk rörelse hade Jesus-rörelsen fel, säger Gardell, och kanske är det också därför han någonstans tappar bort Jesus budskap om ett rike, och beskriver Jesus budskap på ett sätt som gör att det ändå känns som trösterik religion för individens själ. I detta tycker jag han känns mer förutsägbar, liberal och kyrko-vänlig än vad han själv annars vill vara. Och jag känner en törst efter en framställning av Jesus budskap som är mat för en gudsrikescentrerad motståndsrörelse. Det lite uddlösa i ”Om Jesus” gör att jag på nytt längtar efter att läsa mustig befrielse-teologi eller kanske Boyds The Myth of a Christian Nation. I ”Om Jesus” finns tendenser åt det här hållet när Gardell kommer in på Jesus undervisning om rikedom och fiendekärlek, men trådarna fullföljs aldrig riktigt.

Och möjligen blir allt tal om inkluderande också lite naivt. I Gardells tro så ska alla med och att lämna någon utanför är att lämna Jesus utanför. Men nu är det ju så att det inte finns några ledare eller gemenskaper som i praktiken inkluderar alla. En gemenskap behöver gränser, om den ska vara distinkt. En omfamning får inte bli så öppen att den inte känns. Och det närmaste allomfattande regimer man kan komma är väl det vi skulle kalla diktaturer. Alla ska med, men alla vill inte med. Och även Guds rike har en specifik ordning som medborgarna behöver underställa sig. Den som vägrar förlåta, älska, stifta fred och tala sanning hamnar i förlängningen ofrånkomligen utanför, i ”mörkret”. Gud älskar alla, men just för att Gud är kärlek så står Gud också aktivt emot det som är destruktivt. Vi behöver inte bara en Gud som klappar oss på axeln, vi behöver också någon som knäpper oss på näsan. Guds kärlek tar aldrig slut och utesluter ingen, men det tar tid för Guds kärlek att bryta ned vårt motstånd. Och vårt motstånd är lika mycket en realitet som Guds allomfattande godhet.

Jag lämnar Om Jesus med en känsla av att något viktigt trots allt har gått förlorat i allt brytande och bändande. Samtidigt har jag sett fram emot att läsa Om Jesus, och jag känner mig inte besviken. Hellre detta än ännu en slätstruken kristen uppbyggelsebok men en oemotsägbar ström av fina ord. Många kommer att läsa Om Jesus, och här finns plötsligt en möjlig kontaktpunkt för oss som längtar efter fler samtal om Jesus. Kanske kan boken också öka lusten att läsa på lite. Själv ber jag att boken ska leda människor att på nytt våga närma sig bibeltexternas Jesus, och att tillsammans med andra börja leva ut det budskap som personifierades och gavs till världen av den snickare från Nasaret som nu är världens herre.

--------------------------------------------------------

(När det gäller vissas recensioner får man ibland känslan att en del bara läst baksidan eftersom tex Jesus tandstatus fortsätter att komma upp. Stefan Swärd däremot tycks åtminstone ha läst boken o vill bjuda Gardell på middag. Läs gärna hans recension också. Jag rekommenderar också det Senapsfrön och Fikonspråk skriver om boken, tex här, vilket kompletterar/kontrasterar Swärd. Uppdatering: Dagen aktualiserar Gardell-debatten idag här, här, här)