Uppdatering: Nedanstående text ska inte uppfattas som en kritik av Fredrik och Arne mfl:s motiv. Dessa är säkert dom bästa. Jag har mycket stor respekt för dom båda. Jag inser också att begreppet "katolsk baptism" går att tolka annorlunda än som en markering mot separatism/sekterism/inskränkthet. Se också min post "katolsk baptism 2 - en bikt".

---------------------------------------------------------------

Dom senaste åren har jag i olika dialoger emellanåt stött på uttrycket ”katolsk baptism”, senast av min vän Fredrik Wenell. Detta har nu lett till en ganska intensiv och ännu pågående diskussion här. (Delta gärna!) Begreppet, som så vitt jag förstår har myntats eller åtminstone populariserats av Arne Rasmusson, är ett försök att anknyta till aspekter av det baptistiska arvet som man är positiv till, samtidigt som man söker undvika den kantighet och separatism som inte sällan häftat vid den baptistiska traditionen. Människor i dom historiska kyrkorna och/eller akademiker kan lätt bli skrämda när man börjar tala om baptism/anabaptism, och då är det skönt att kunna ta till den ”katolska baptismen”;

”Du kan slappna av, vi är inte så där tokiga, inskränkta och sekteriska som dom gamla baptisterna/anabaptisterna, vi är katolska baptister. Smarta baptister. Inga bål behöver tändas.”

Detta låter förstås bra, men det finns ett problem. Jag menar att denna katolska baptism är en idé eller en vision som (ännu?) saknar historisk ”kropp”. Den anabaptism/baptism som vi de facto har, finns till som historiskt fenomen just på grund av sin separatism, kyrkokritik och kantighet. Separatismen var inget perifert fenomen, utan ett av anabaptismens (och baptismens) grunddrag. Om dessa människor inte hade varit beredda att förkasta barndop och utslätad namnkristendom, så hade vi inte haft någon baptism!  Det var anabaptisternas konkreta motstånd i Jesus namn mot ekonomiska klyftor, brist på gemenskap, våldsacceptans och eds-användande i dom etablerade kyrkorna som gjorde anabaptismen till en distinkt rörelse. Om anabaptisterna hade varit ”katolska baptister” så hade det inte blivit någon anabaptism alls! Detsamma gäller, om än inte i lika hög utsträckning, den senare baptistiska rörelsen.

Men kanske är det annorlunda idag? Jag tvivlar. Om vi tills vidare bortser från Rasmussons mfl:s vision, så tycker jag att ”katolsk” och ”baptist” är storheter som konkurrerar med varandra. En dikotomi, om man så vill. Visst finns det sammanhang idag som kanske skulle kunna beskrivas som ”katolsk baptism”, men är det verkligen ett bestående och hållbart alternativ? Är det inte så att där det baptistiska tonas upp så tonas det katolska ned, och tvärtom? Så långt jag kan se så gäller detta alla baptistiska praktiker såsom troendedop, församlingsfostran, det allmäna prästadömet och ett liv i gemenskap, och även anabaptistiska livsstilsfrågor såsom enkelhet och pacifism. Församlingar (och i viss mån även teologer) som betonar och lever ut en tydlig baptistisk teologi här, framstår ofrånkomligen som (åtminstone) något suspekt för dom historiska kyrkorna. Ju mer ”ekumenisk” man blir, å andra sidan, desto mer benägen blir man att tona ned det baptistiska. Vad som återstår är därför, menar jag, att i praxis vara ”katolsk”/”ekumenisk”, och behålla det baptistiska/anabaptistiska såsom en idé, vision eller teori. Detta behöver förstås inte vara fel. Att inte jag förmår tänka ut hur en ”katolsk baptism” skulle se ut i verkligheten, behöver inte betyda att det hela är ogenomförbart. Men vore det då inte en fördel om det framgår att vi då pratar om en vision, och inte om den specifika baptistiska tradition som historien hittills har gett oss.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Fotnot 1: Begreppet ”katolsk baptism” ligger nära uttryck som John Yoder tyckte om att använda. Jag menar dock att Yoder´s ”katolicitet” var av en annan typ än den som dom ”katolska baptisterna” tycks förespråka. Yoder kämpade ofta emot tendensen att försöka vifta bort det radikal-reformatoriska perspektivet i ekumenikens eller pluralismens namn. Istället sökte Yoder att underifrån erbjuda ”radical reformation”/”restitution”/”free church” /”anabaptism”/”baptism” som den mest trogna och bästa tolkningen av församlingens roll i världen. Anabaptismen är hos Yoder ”katolsk” och ”ekumenisk” då den i sin historiska partikularitet riktas som en icke-tvingande men uppfordrande inbjudan till hela världen.

Fotnot 2: Om du är intresserad av akademisk teologi så rekommenderar jag å det varmaste att du läser Arne Rasmussons avhandling om Moltmann/Hauerwas: The Church As Polis.

Fotnot 3: Under våren har det anabaptistiska nätverket vuxit och förtydligats i Sverige. Är du intresserad av detta så uppmanar jag dig att kontakta Jonas Melin, så kan du få email om detta. Nätverket behöver desperat fler kvinnor o fler icke-akademiker.