Efter Peter Halldorfs artikel i Dagen den 2 november och med anledning av utvecklingen på Bjärka-Säby, har en diskussion uppstått i Dagen i form av en debattartikel av Öivind Tholvsen. Detta har sedan följts upp i flera bloggar, bland annat av EllenRock som tar till villolärar-retoriken (för henne är ikoner självklart dåligt) och av Charlotte på Catholic Renewal som tar ikonernas parti. På Monica-"All I Want"s blogg har ett rätt så bra samtal med olika perspektiv uppstått, där religionsläraren Kenneth Hermansson som skrev en ikon-kritisk insändare i Dagen för någon vecka sedan, deltar. (Peter försvarar sig mot Hermansson i den här insändaren.) All I Want-Monica själv intar någon slags mellanposition. Daniel på My Two Cents fortsätter sin Halldorf-kritiska linje och Haggaj hejar på med ett rätt så irrelevant påhopp och passar på att kalla Peter för ”gubben”. Det ger väl många träffar kan jag tänka…

Som anabaptist-kramare borde jag kanske självklart tillhöra ”ikonoklasternas” parti. Uttrycket ”ikonoklast” betyder ”bildstormare” och har historiskt använts av ”ikonodulerna” (ikon-dyrkarna) som en nedsättande beteckning för dom som är kritiska till ikonernas plats i kyrkan. Uttrycket ”ikonodul”, bilddyrkare, används på liknande sätt av ikonoklasterna. Historiskt så har ikonoklasmen förekommit i två versioner, en som angriper bilderna med hjälp av argument och samtal, och en som angriper bilderna mer handgripligt. I 1500-talets radikala reformation så förekom båda formerna av ”bildstormande” och bildstormandet bör nog ses som en integrerad del av reformationen eftersom fenomenet uppstod både här och där. En annan rörelse som jag lyft upp på den här bloggen är den svenska fribaptismen med Helge Åkeson som frontfigur. Åkeson var enormt bild-kritisk i en tid då fotografiet var tidernas nyhet, och tidiga fribaptister finns därför inte med på bild som andra samtida predikanter.

Så kanske borde jag som anabaptist- och fribaptist-odul självklart avfärda ikoner. Ändå är jag oklar över vad jag tycker och tycker att frågan är komplex. Här finns både bu och bä.

-Bä 1(plus): Gud verkar älska konst och kreativitet. Moseböckerna är fyllda av instruktioner om konstfyllda konstruktioner av tempel, dräkter och liknande. De som arbetar med denna konst beskrivs som fyllda av vishetens ande. Och det som produceras inkluderar bilder av himmelska väsen såsom ”keruber”. På liknande sätt har andra guds-älskande och andefyllda rörelser gett upphov till vackra bilder. Som någon påpekat i den aktuella debatten så finns tidiga avbildningar av Herrens måltid (full måltid med fisk o grejer tycks det som) i katakomberna, och liknande bilder finns också från den radikal-reformatoriska waldensar-rörelsen från 1100-talet. Det tycks därför inte som om Guds ande är emot bilder i allmänhet.

-Bä 2: Ord är också bilder. När vi talar så skapas bilder i vårt sinne. När vi beskriver Gud och Guds perspektiv på världen med ord så är vi därför också med och skapar bilder, både av Gud och av Guds skapelse. Och Gud vill att vi använder ord för att beskriva Gud (därav skrifterna). Vi bör därför inte ta avstånd från bilder i allmänhet.

-Bu 1 (minus): Där ämnet berörs i skrifterna så finns däremot genomgående en mycket kritisk inställning till att med hjälp av form och färg försöka avbilda den osynlige. Förutom ”bildförbudet” i 2 Mos 20 (en mycket central text i den judiska och messianska traditionen) bör man också lägga märke till Jesajas kritik mot avgudabilderna. (Läs gärna mitt inlägg ”Varje människa är inte Guds avbild”, från häromdagen.)

-Bu 2: Skapar vi bilder av det heliga som används som en central ingrediens i messianska praktiker, så kommunicerar vi också något till andra. Alla kommer inte att känna till det teologiska resonemang som skiljer på dyrkan av urbilden och respekten för avbilden (Halldorfs artikel). Alla kommer inte att förstå att ikonen bara är ett fönster mot himlen. En del, kanske många, kommer att tro att själva ikonen innehåller kraft och är gudomlig på ett sätt som får dom att glömma Bilden bakom bilden. Detta har hänt historiskt och kommer att hända igen. Handlingar talar ofta mer än ord, och hur vi behandlar bilderna kommunicerar ett budskap.

-Bu 3: Traditionerna och Traditionen. Hur vi ser på detta med tradition är helt avgörande för hur vi uppfattar ikonfrågan. Om det i grunden finns en Kyrka och en Tradition, då tycker jag att det är rimligt att utnämna Romersk katolska kyrkan tillsammans med dom ortodoxa kyrkorna till bärare av denna Tradition. Och denna tradition är, som den utvecklat sig, otvetydigt ikonodul, ikon-positiv. Här vore det klokt att sätta sig in i 7-800-talens debatt och argumentation innan man uttalar sig för snabbt. Jag har också väldigt svårt att förstå dom som både värnar talet om Kyrkan och samtidigt är ikon-kritiska. Personligen kan jag dock inte se att det finns någon enhetlig Tradition eller Kyrka idag, det enda vi har är ”traditioner”. Och dessa traditioner varierar i sin hållning till ikoner. Den tradition som Peter Halldorf rent faktiskt tillhör (??) är pingströrelsen som en gren av baptismen, som en del av den svenska friförsamlingsrörelsen, som en del av protestantismen. Och här måste man konstatera att Halldorfs egen tradition är självklart och otvetydigt ikonoklastisk. Peter Halldorf, Hans Johansson och Bjärka avviker här på många punkter alltmer radikalt från sin egen tradition och närmar sig istället Traditionen. Diskussionen om vad detta innebär har bara börjat.

Jag tänker inte knyta ihop ikon-säcken, utan hoppas på ett fortsatt samtal här och där. Det enda jag vill göra är att skicka med en fråga. Jesus, Messias är Guds avbild, detta är dom apostoliska skrifternas tydliga undervisning (2 Kor 3:4-6, Kol 1:15, Joh 1:14/18, 14:9, Hebr 1:3). Men vad är Jesus avbild? Var ser vi Jesus? Jag menar att skrifterna lika tydligt anger att det är i Jesus lärlingars sätt att leva, som Messias avbild syns tydligast (Rom 8:29, Ef 4:23-24, 2 Kor 2:18). Dom troende som samlas i Korinth, ”församlingen”, är Messias kropp, säger Paulus (1 Kor 12). Men idag är likheten mellan Messias och församlingen i dom flesta fall ytterligt otydlig, för att inte säga obefintlig. Finns det en risk att det är därför vi vänder oss till andra bilder av Jesus, Messias?

(Läs också Eleonore Gustafssons insändare i Dagen den 20/11. Hon bor i kommuniteten på Bjärka och skriver klokt, ödmjukt och träffsäkert om det hela.)