I onsdags satt sju personer i åldrarna 21-33 år och skumpade fram på två tåg på väg från London ut mot den engelska landsbygden. Dom typiska bruna tegelhusen och dom fårbeprydda, mjuka kullarna lurade ständigt sinnet att förvänta sig uppenbarelsen av Harry Potter eller någon av hans kompisar eller fiender. Men Potter dök inte upp och inte heller var det Harry som drivit oss hit, utan den gemensamma längtan efter ett djupare, mer genuint och mer ursprungligt och radikalt sätt att följa en viss snickare från Nasaret. Tåg-scenen skulle ha kunnat vara en idyll; här satt jag med några av mina bästa vänner och närmaste messianska syskon, omgiven av ett pittoreskt landskap på väg in i något jag längtat efter länge. Ändå hade jag ont i magen. På något sätt kändes det som om mycket stod på spel. Tillsammans med några vänner befinner jag mig just nu i slutfasen på en mångårig process som tycks leda i riktning mot ett utträde från den etablerade kyrkan i avsikt att satsa vår energi, och kanske hela våra liv, på formandet av alternativa församlingar. Mitt i denna process har jag ofta gripits av djupa tvivel. Tänk om det är sant som dom säger, att det faktiskt inte går att följa Jesus? Tänk om det inte finns några riktiga församlingar - grupper av människor som tillsammans är ett ljus i mörkret? Tänk om visionen om en avskiljd, helig församling är ett ouppnåeligt ideal? Tänk om det inte går att hitta några människor som i praxis tar Jesus undervisning på allvar? Ibland känns det som om vi letar förgäves, och på senare tid har jag ofta känt att om detta är fallet, så bör man nog dra slutsatsen att Jesus aldrig uppstod och gav sin ande till sina lärlingar…
Det kanske kan tyckas märkligt att man ska behöva drivas ända till London i sitt sökande. Vad är poängen med detta? Finns det inga vettiga församlingar på närmare håll? Kanske, men det vi kände att vi behövde, var att få möta grupper som under en längre tid vandrat i Jesus fotspår. Människor som vi förhoppningsvis kunde få vägledning och inspiration av. Dessutom är ju pilgrimsresan i jakten på kungens närvaro en viktig praktik i Guds berättelse, ända sedan dom österländska astrologernas resa till Betlehem. Och vi hade hört rykten om att det i London fanns flera grupper som trodde att det verkligen var möjligt att följa Jesus och att lära sig att hålla hans bud. På London Mennonite Centre bor och/eller träffas en grupp människor ungefär som oss, en grupp ”mennoniter” som står i historisk kontinuitet med 1500-talets anabaptister. I deras ”reklamblad” kan man läsa om en församling som inte bara är pacifister utan också arbetar för fred och försoning i olika sammanhang. En församling som vill utveckla en enkel livsstil och samtidigt genom social aktion och aktivism söka Guds rättvisa och rike. En församling där alla medlemmar är delaktiga och där man fattar beslut genom konsensus. En församling som ser sig som en familj som samlas runt Herrens måltid och som praktiserar denna som en riktigt, full måltidsgemenskap. Vi hade också hört talas om Catholic Worker, en kristen anarkistisk kommunitetsrörelse i den katolska traditionen som grundats av Dorothy Day under 30-talets depression, och som ser som sin uppgift att i Jesus efterföljd skapa gästfria och öppna kommuniteter som lever i fred och försoning, som utför barmhärtighetsgärningar och som konfronterar makterna med Jesus budskap genom olika typer av icke-vålds-aktioner.
Ovanstående grupper skulle vi besöka på torsdag kväll och fredag, men för mig var nog huvudattraktionen det mål som vi skumpade fram mot på onsdagen, nämligen Bruderhof-kommuniteterna. Bruderhof är en rörelse som grundades på 1920-talet av Emmy och Eberhard Arnold, inspirerade av den tyska ungdomsrörelsen, väckelsekristendom, socialism, 1500-talets hutteritiska anabaptism, och framför allt Jesus Messias och hans exempel och undervisning i bergspredikan, såsom den praktiserades av den församling som beskrivs i Apg 2-. Paret Arnold och deras vänner vägrade acceptera att den enda kyrka vi kan få se är en etablerade kyrka som lever i ständig och medveten kompromiss med Jesus undervisning. Därför grundades från 20-talet och framåt flera kommuniteter med urförsamlingen och bergspredikan som mönster. Trots förföljelse inte bara från Hitlers nazism på 30-talet utan också från en rad andra nationer som vägrat att acceptera fredsälskare på sin mark, så har denna rörelse bestått och finns idag i USA, Tyskland, Australien och England och består av ca 2.500 människor.
Ungefär detta var vad vi visste om Bruderhof, förutom den (idealistiska?) bild av rörelsen som vi fått genom undervisningen i en rad eböcker som man kan komma över gratis på Bruderhofs hemsida. Mina frågor var därför många: Var vi på väg till en konservativ sekt, ännu en ”den enda sanna församlingen”? Vi visste ju trots allt att kvinnorna bar hucklen… Var vi på väg till en församling som skulle bry sig om oss eller som bara var intresserad av sin egen helighet? Vi visste ju trots allt att dom var väldigt kritiska till den omgivande samhällets militarism, individualism och mammonism. Var vi på väg till något smalt, trångt och instängt eller till något levande och dynamiskt? Och hur många var dom egentligen, var dom några få familjer, eller kanske ett 20-tal, eller så många som femtio eller fler? Och hur mycket Amish var dom på en skala? Vi visste ju trots allt att deras hemsida kopplats på och av på nätet, troligen på grund av teknikfientlighet. Alla dessa frågor vädrades i vårt samtal och i mina tankar när tåget bromsade in på stationen vid Robertsbridge.
Vid stationen möter oss en sliten, röd minibuss med tre vuxna i olika åldrar och en tjej i flätor i 9-årsåldern. Männen som kommer oss till mötes är enkelt men inte enhetligt klädda. Dom är glada och trevliga och verkar rätt så normala. När vi lämnat stationen och åkt genom en by så svänger vi av vid en stor träskylt som hälsar oss välkomna till ”Darvell Community”. Samtidigt som vi passerar en lekpark med namnet ”Peace Park”, så är det någon som dristar sig till att fråga hur många dom är i kommuniteten. Det visar sig att dom inte är några få familjer. Dom är 300…
Fortsättning följer…
konfliktlösning och fredsskapande blir, som ni säger, ofta åtsidosatt, och det är ju inte konstigt. församlingar är bland de mest konflikträdda grupper som finns. där finns nästan aldrig konflikter (på ytan vill säga... och de gömda konflikterna ser man inte och behöver således inte lägga nån kraft på att lösa) och att koppla till en värld utanför kyrkans väggar gör man inte i första taget, såvida det inte gäller att kasta skit på bögar eller att slå på stora trumman för att bevara äktenskapet hetro.
2007-11-26 10:29 Andreas Andersson
Hemsida
Spännande läsning! Ser fram emot kommande rapporter Jonas, särskilt från mennoniterna!
Vi försöker nu, i vår lilla husgrupp och i den större församlingen, att läsa och brottas igenom Jesu undervisning om det kommande (och närvarande) Gudsriket och hurdet kan/ska forma våra handlingar och liv. Vi har den senaste tiden brottats en del med fredsskapandet och konfliktlösning som given del av riket och lärjungaskapet.
Vi märker ovanan i att tala om dessa saker i en gemenskap där många är uppvuxna i kyrkor utan sådan undervisning och praktik och en kultur (kyrklig eller inte...) som ser denna typ av handlande som utanför normen eller något för "specialister". En del friktion alltså, men förhoppningsvis kreativ sådan.
Allt gott!